djurliv & lyxliv

Söndagen den 28 mars gick färden via Woburn Safari Park, där vi promenerade och körde igenom olika inhägnader med lösspringande djur. Jag har 158 bilder på diverse lejon, zebror och småapor men med tanke på hur lite intresse gårdagens fågelbomb alstrat skonar jag er från dem och mig själv från retuscheringen och illustrerar istället enbart med en giraffunge som var så infernaliskt söt att hon får vara med vare sig ni vill eller ej.

En bit ifrån djurparken låg Woburn Abbey, ett kloster byggt på 1100-talet som sadlats om till herresäte vid 1500-talets mitt och sedan dess varit bostad för the Dukes of Bedford med familj. Eftersom man inte fick fotografera inne i byggnaden har jag ingenting att bjuda på därifrån, men bör nämna att det kan ha varit det allra vackraste ”hus” jag varit i. Favoriter blev ett turkosblått dressingroom med guldmedaljonger på tapeterna och förgyllda tavelramar och möblemang (shittpomfritt) och det underbara racingrummet som var överfyllt med målningar från jakt och uppställning samt fotografier från moderna löp. En av de tidigare hertigarna hade varit så förtjust i sitt galoppsto Mrs Moss att han lät resa en bronsstaty av henne som nu står nere vid sjön och blickar upp emot huset. Så himla fint!

Vi fikade i The Duchess’ Tea Room och gick sen en sväng i trädgården vilken var världens besvikelse efter all hänförelse det vackra huset bjudit på. Nuvarande hertig verkar lida total brist på smak för trädgården var varken vildvuxen eller figurklippt – bara spretig och ful. Värst var alla de ”konstverk” han samlat på sig och spritt ut längsmed promenadvägen – allihop abstrakta och oförskämt fula, byggda i trä, metall eller hårdplast. Snacka om miss.
Då var det betydligt intressantare med skogen vi körde igenom för att komma till godset, vilken bestod av glest bevuxna, enorma ekar med hjortar betandes inunder. Jag blir ledsen i själen över att jag aldrig fick tillfälle att promenera-planlöst-i-timmar där och fotografera någon rufsig beatlespojke med skjortkragen uppfälld och händerna nerkörda i rockfickorna. Men nästa gång så…

Woburn i kvällssol, sett från sjön.

far & flyg

Lördagen den 27 mars tog vi bilen till Shuttleworth för att beundra veteranflygplan och promenera i den schweiziska trädgården.

Jag hittade en brittisk familj som anfölls av en påfågel. Djuren är så makalöst vackra, och även rumpan är ganska charmig.

I andra änden av parken var det fågelshow. Jag har varit på otaliga såna under våra resor, men trots att varenda pippi verkade ha en dålig dag och bara retades med sin skötare så var det nog den bästa föreställningen såhär långt. Att den inte var på tyska eller franska var förstås ett plus i sig, men framför allt var killen som skötte det mesta av snacket suveränt skicklig på att både informera och underhålla!
Jag hade desvärre bara normalzoomen och det var motljus och gick fort så det blev inte några mästerverk till bilder, men lite dokumentation i alla fall.

Vi åt kvällsmat på King’s Arms och älskade Tesco för att de har nattöppet så vi kunde åka och köpa choklad. Eftersom den odugliga ynglingen Harry, som jobbade på marinan där vi bodde och som blev veckans internskämt, inte hade lagat/bytt ut vår DVD fick vi nöja oss med vad BBC sände – Wallander – med subtitles. Det var första gången jag såg Wallander och det enda som var bra var översättningen till engelska. De lyckades få svordomen ”HELVETE!!” till ”Jesus”. Tror det skett nåt missförstånd där.

kanalbåten

All right, då kör vi!
Första veckan bodde vi alltså på en kanalbåt i Bedford. Det var fantastiskt mysigt och jag skulle utan problem kunna bo så permanent – fast inte med fem andra personer och absolut aldrig med min familj. Även om det var förvånansvärt rymligt så bodde man helt klart på varandra och spenderade inte mer tid i båten än vad som behövdes.
Jag har tyvärr inte mycket eller vidare bra bilder inifrån ”huset”, och mitt försök att göra ett paintporträtt misslyckades kolossalt. Utsidan kan ni se nedan i bildens förgrund och det räcker kanske att jag säger att lillebror-T och jag sov skavfötters i kökssoffan som var cirka 60 cm bred och att det inte gick att möta varandra korridoren som ledde mellan de olika rummen. Hur som helst var det härligt att kunna vakna, öppna fönstret och mata svanarna och vi tröttnade aldrig på att sätta båten i gungning genom att springa från vägg till vägg och få kaffekopparna att skramla i skåpen.