håll dig i spiskroken farbror Melker!

För mig är den största författarkonsten när man kan skriva så att det uppskattas av både yngre och äldre läsare. När man gömmer vuxen humor bakom en barnslig fasad, och kan överraska även den vanaste omläsare med nya upptäckter allt eftersom åren går och medvetandet fokuserar på nya saker och lär sig läsa mellan raderna i samma gamla texter. På det viset skrev Astrid Lindgren. Och man kunde tycka att läsningen av hennes böcker skulle inspirera en till att själv göra bättre ifrån sig med pennan eller tangentbordet eller hammaren och runstenen, men personligen lämnas jag handfallen och urblåst, oförmögen att fantisera om att skriva ens en bråkdel så vackert som hon.

Det började med att jag och Thos tittade igenom alla fyra filmerna om somrarna på en liten skärgårdsö och alla de lillgamla ungar och barnsliga vuxna som bor där, och fortsatte med att jag vände upp och ned på bokhyllan för att hitta Vi på Saltkråkan (1964) i sina ljusblå, nötta pärmar och med missfärgade gula blad. Jag slukade den under några kvällar som blev till sena nätter, och hade stora problem med att lägga den ifrån mig, för även om vartenda kapitel är en helt perfekt sammanhållen liten saga i sig lockar varje sida jag avverkar till att läsa ännu en. Faktiskt, så är somrarna på Saltkråkan ganska dramatiska, och ibland får man hålla andan och läsa fort, fort av spänning. Exempelvis när Snickargården utan förvarning ska säljas till direktör Karlberg som vill riva den och bygga en bungalow; när farbror Melker balanserar på taket; när Tjorven och Pelle olovandes ror över viken för att köpa en kanin för en krona, tappar årorna i sjön och hamnar mitt under ett åskoväder; och såklart när Nisse tar med Båtsman ut i skogen att skjutas för att han rivit grannens får.

Den sistnämnda scenen får mig att inse att de allra starkaste, mest hjärtskärande situationerna jag sett på film och läst om i böcker, är påhittade av just Astrid Lindgren. Jag har ganska lätt för att gråta till både bild och ord, men i de här fallen är det stört omöjligt att ta sig samman. Det behöver inte ens, som i Båtsmans fall och som när Alfred har blodförgiftning och Abbe ligger för döden i lunginflammation, vara sorgligt och hemskt utan är tvärt om ofta någonting sådär kolossalt fint som bara ungar (eller mycket barnsliga vuxna) kan hitta på, som när Melker och Nisse tar med sig alla barn till Döda Viken och leker sjörövare på skeppet Albertina hela dagen, krigar om stenen Mysak, hivar varandra i sjön och smyger runt som riktiga pirater, allt för de smås skull;
När Madickens pappa tar med sig pigan Alva på Borgmästarinnans bal och hela herrskapsfolket tittar snett på henne, tills sotaren marscherar in genom dörren, svart från topp till tå, lägger armen om hennes vita midja och sen valsar bättre än någon annan för att till sist lämna det glosögda sällskapet med orden ”Jag går med Konvaljen! Nu kan ni dansa bäst ni gitter, era harkrankar!”;
Och när Emil bjuder in alla fattighjonen på taberas i Katthult och serverar julmaten som släktingarna från Ingatorp ska ha dagen därpå. I filmatiseringen från 1971 blir Ida nervös och frågar Emil om han är säker på att det här inte är nåt hyss, och Emil svarar att ”Näärå, det är inget hyss. Det är ett sånt där påhitt som Guds änglar klappar i händerna åt, sådetså!”.

Och det är det, och det gör jag, och så gråter jag lite.
Det är ofta änglarna måste klappa händerna i Astrid Lindgrens fantastiska skildringar av ett händelserikt vardagsliv med både äventyr och dramatik, ond bråd död (för Pelles kanin till exempel), sorg och orättvisa, kärlek och själalycka. Och salighetssaker. ”Salighetssaker, det är vad Madicken kallar sånt som hon får som är så där rent obeskrivligt underbart.” (Madicken och Junibackens Pims, 1976)

Det har sagts så många gånger, men det blir inte uttjatat, att Astrid Lindgrens böcker blir man aldrig för gammal för och de blir aldrig för gamla för någon. I ömtåliga pärmar, på sönderälskade blad är varenda historia en liten, rent obeskrivligt underbar salighetssak, och det är ganska lätt att acceptera att det här är skrivarkonst i dess finaste form, och att den inte kommer överträffas vare sig av en själv eller någon annan.