Är det någonting gamla datorn och nu den nya lyckats med så är det att få mig att tröttna. Härmed frånsäger jag mig all teknik. Jag tänker fotografera analogt och bo i ett träd. Vi hörs aldrig mer (annat än via röksignaler och djungeltelegraf).
Ganska illa gjord serie (en gång såg jag limningen i lösskägget!) men av andra skäl perfekt. Sent 1800-tal, två små byar på den engelska landsbygden, ett evigt krig om rovor och skattefusk, öl och politik, stöld och status.
En huvudperson som slits mellan den ”fine”, stroppige skogsvaktarpojken och den mörklockige, underbara, ansvarsfulle, omtänksamme, hårt arbetande, familjeförsörjande, kärleksfulla, utsiktslöse men fantastiske grannpojken (jag tänker lämna det osagt vems parti jag tar). Med en strikt men realistisk mamma, en arbetarklassens romantiker till pappa, ett jobb på posthuset och en väldig massa dramatik i sin vardag.
En annan huvudperson, oklanderligt artonhundratalsartig men med giftig tunga och råg i ryggen. Föreståndare för posthuset och emotionellt hoptrasslad. Med ett smärtsamt förflutet på kärleksfronten, men som här råkar den skäggige, snygge, revoltiske, nya läraren – han som står i regnet och säger att hon är värd så mycket mer än ”vad som blir över”, och att hon ”hållit andan för länge”. Massor med kuvade, opassande, undanstoppade men ostoppbara känslor – precis som jag vill ha det!
– A new school master…
– With an overbearing character…
– And unsuitable books…
– Hhhh…
Haha! När jag för en gångs skull inte mår som en urvriden tvättsvamp blir jag rådd att hoppa av kursen. Nej, det är möjligt att den naturliga tolkningen av gårdagens cynism var bråddjup uppgivenhet, och föregående inlägg var visserligen tänkt att generera i visst medlidande – men även om det är apjobbigt så står jag inte på självförstörelsens kant för tillfället (jag hade ju kommit till och förbi acceptans-steget!). Om det beror på att det är nytt år eller att jag kan se ljuset i slutet av tunneln (att det är näst sista tentan och att alla rapporter är färdigskrivna) vet jag inte, men kursen ut ska jag väl klara mig.
I övrigt måste jag nog presentera mig på nytt om någon tror att jag skulle kunna övertala mig själv att avsluta någonting bara för att det drev mig vansinnig. Hej, Alicia heter jag, och jag är självdestruktiv, men också envis så jag brukar ta mig fram till målet i alla fall!
Men tack ändå!
Ack så sorgligt men ack så sant. Om någon undrar var jag befinner mig så är det på nästa steg – när man accepterat att man måste studera dygnet runt, veckan runt och gjort så men slutligen insett att man ändå inte kommer hinna och därför placerar sin omfångsrika rumpa på nästa steg – apati.
Att läsa en sida tar mig cirka sex minuter, tio sidor en timma. Varje kapitel är i runda slängar 30 sidor långt och jag ska läsa och lära mig 20 kapitel till på måndag. Räkna själva. Sammanfattningen har jag redan gett upp då den tog en och en halv timma per kapitel och fick mig på livsfarligt humör.
Det hade kunnat vara genomförbart om det inte vore för delkursens högt koncentrerade men inte alltför välrensade innehåll. Jag lär mig om allt ifrån hur en moders droganvändning (i form av kokain, nikotin, koffein, gifter i långlivad fisk, utsläpp m.m.) påverkar fostret i hennes mage; spädbarns reflexer och begränsade motorik och synkapacitet men välutvecklade luktsinne; sexåringars formande av moral; språkutveckling i sjuårsåldern; tonåringars kroppstillväxt och identitetskris; bättre och sämre typer av uppfostran (authoritative, authoritarian, permissive och uninvolved); unga vuxnas karriärsval och kärleksliv med bakomliggande faktorer; medelålders kvinnors nedsatta syn på grund av förtjockad och gulnad lins; HBTQ-personers och etniska minoriteters fysiska och psykiska problem; dubbelmackeeffekten och svårigheten i att ta hand om sina små barn och åldrande föräldrar samtidigt; cancer, hjärtlungsjukdomar och stress; hur diskarna i en åldrings ryggrad får denne att krympa med åren; åtgärder som bör vidtas inför pension; sorgprocess vid död av släkting och väldigt, väldigt mycket mer.
Samt förstås hur Erikson, Levinson, Piaget, Vygotsky, Bronfenbrenner, Vaillant med flera ser på detta med olika ögon.
Än har jag inte lärt mig någonting om någotdera och befinner mig alltså på apati – fullständig ignorans, uttråkning och handlingsförlamning. Vilket steg som följer? Panik.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.
