15 januari, 2010
In
Uncategorized, Verandaliv
hey jazz man play me your serenade
rubrik ur NEW YORK CITY SERENADE av BRUCE SPRINGSTEEN
12 januari, 2010
In
Uncategorized, Verandaliv
helfvete
Är det någonting gamla datorn och nu den nya lyckats med så är det att få mig att tröttna. Härmed frånsäger jag mig all teknik. Jag tänker fotografera analogt och bo i ett träd. Vi hörs aldrig mer (annat än via röksignaler och djungeltelegraf).
10 januari, 2010
In
Kultur, Uncategorized
Lark Rise to Candleford
Ganska illa gjord serie (en gång såg jag limningen i lösskägget!) men av andra skäl perfekt. Sent 1800-tal, två små byar på den engelska landsbygden, ett evigt krig om rovor och skattefusk, öl och politik, stöld och status.
En huvudperson som slits mellan den ”fine”, stroppige skogsvaktarpojken och den mörklockige, underbara, ansvarsfulle, omtänksamme, hårt arbetande, familjeförsörjande, kärleksfulla, utsiktslöse men fantastiske grannpojken (jag tänker lämna det osagt vems parti jag tar). Med en strikt men realistisk mamma, en arbetarklassens romantiker till pappa, ett jobb på posthuset och en väldig massa dramatik i sin vardag.
En annan huvudperson, oklanderligt artonhundratalsartig men med giftig tunga och råg i ryggen. Föreståndare för posthuset och emotionellt hoptrasslad. Med ett smärtsamt förflutet på kärleksfronten, men som här råkar den skäggige, snygge, revoltiske, nya läraren – han som står i regnet och säger att hon är värd så mycket mer än ”vad som blir över”, och att hon ”hållit andan för länge”. Massor med kuvade, opassande, undanstoppade men ostoppbara känslor – precis som jag vill ha det!
Söndagar, 18.15, SVT 1.
– A new school master…
– With an overbearing character…
– And unsuitable books…
– Hhhh…
10 januari, 2010
In
Uncategorized
missförstå mig rätt
Haha! När jag för en gångs skull inte mår som en urvriden tvättsvamp blir jag rådd att hoppa av kursen. Nej, det är möjligt att den naturliga tolkningen av gårdagens cynism var bråddjup uppgivenhet, och föregående inlägg var visserligen tänkt att generera i visst medlidande – men även om det är apjobbigt så står jag inte på självförstörelsens kant för tillfället (jag hade ju kommit till och förbi acceptans-steget!). Om det beror på att det är nytt år eller att jag kan se ljuset i slutet av tunneln (att det är näst sista tentan och att alla rapporter är färdigskrivna) vet jag inte, men kursen ut ska jag väl klara mig.
I övrigt måste jag nog presentera mig på nytt om någon tror att jag skulle kunna övertala mig själv att avsluta någonting bara för att det drev mig vansinnig. Hej, Alicia heter jag, och jag är självdestruktiv, men också envis så jag brukar ta mig fram till målet i alla fall!
Men tack ändå!