förnekelse – aggression – acceptans – apati
Ack så sorgligt men ack så sant. Om någon undrar var jag befinner mig så är det på nästa steg – när man accepterat att man måste studera dygnet runt, veckan runt och gjort så men slutligen insett att man ändå inte kommer hinna och därför placerar sin omfångsrika rumpa på nästa steg – apati.
Att läsa en sida tar mig cirka sex minuter, tio sidor en timma. Varje kapitel är i runda slängar 30 sidor långt och jag ska läsa och lära mig 20 kapitel till på måndag. Räkna själva. Sammanfattningen har jag redan gett upp då den tog en och en halv timma per kapitel och fick mig på livsfarligt humör.
Det hade kunnat vara genomförbart om det inte vore för delkursens högt koncentrerade men inte alltför välrensade innehåll. Jag lär mig om allt ifrån hur en moders droganvändning (i form av kokain, nikotin, koffein, gifter i långlivad fisk, utsläpp m.m.) påverkar fostret i hennes mage; spädbarns reflexer och begränsade motorik och synkapacitet men välutvecklade luktsinne; sexåringars formande av moral; språkutveckling i sjuårsåldern; tonåringars kroppstillväxt och identitetskris; bättre och sämre typer av uppfostran (authoritative, authoritarian, permissive och uninvolved); unga vuxnas karriärsval och kärleksliv med bakomliggande faktorer; medelålders kvinnors nedsatta syn på grund av förtjockad och gulnad lins; HBTQ-personers och etniska minoriteters fysiska och psykiska problem; dubbelmackeeffekten och svårigheten i att ta hand om sina små barn och åldrande föräldrar samtidigt; cancer, hjärtlungsjukdomar och stress; hur diskarna i en åldrings ryggrad får denne att krympa med åren; åtgärder som bör vidtas inför pension; sorgprocess vid död av släkting och väldigt, väldigt mycket mer.
Samt förstås hur Erikson, Levinson, Piaget, Vygotsky, Bronfenbrenner, Vaillant med flera ser på detta med olika ögon.
Än har jag inte lärt mig någonting om någotdera och befinner mig alltså på apati – fullständig ignorans, uttråkning och handlingsförlamning. Vilket steg som följer? Panik.
