1 januari, 2010 In Uncategorized, Verandaliv

vatten är bra

Världens mest överskattade dag blev igår ganska icke-överskattad. Kanske är det en bra förutsättning att vara otaggad för kvällen kom att innehålla både äventyr uppför och nedför snötäckt berg, fylla av det djupare slaget, snö och glitter i håret, slagsmål, Springsteen-citat, två frierier, massor med pladder om ämnen jag glömt, återseende av gamla vapendragare och råkande av nya bekantskaper, samt rödvin, vitt vin, mousserande vin och öl.
Min obetalbara förmåga att inte bli bakfull visade sig emellertid ha passerat bäst-före-datumet. Sedan jag vaknade och kom upp (vid 14-tiden) har jag velat dö, något som dessvärre inte kom på fråga då jag, så snart jag spytt, somnat i badkaret, spytt igen och satt på mig en klänning, skulle på släktmiddag hos mormor och morfar (vilket jag visserligen skattade som ganska jämförligt med att dö).
Jag överlevde och kände mig lite bättre framemot halv sju när det var dags att äta. Annars låg jag mest halvdäckad på golvet ihop med älsklingshunden medan mina föräldrar undrade vad de gjort för misstag och moster serverade mer vatten.
Nu förtränger jag år 2009 och välkomnar det nya decenniet.

4
30 december, 2009 In Uncategorized, Verandaliv

”Alicia, det är någon som vill träffa dig som står där ute i snön och fryser”

Man kan bli glad av ett litet brev eller en present.
Man kan bli glad av att själv skicka en hälsning till någon.

Men mest glad i världen blir man nog när en person som man tycker mycket om och som borde befinna sig i en helt annan stad struntar i det och dyker upp på ens farstukvist, oanmäld, en förmiddag sådär bara. Med en LP med Sex Pistols-intervjuer under armen, ett brev som ska öppnas i ensamhet och förklaringen ”det var för dyrt att posta”.

Søstra mi överraskade mig mitt i morgonkaffet, med att ha rest från Askersund och nu stå i min hall med ett blött paket och frostbitna kinder. Det var den bästa, knasigaste, mest oväntade överraskningen någonsin.

Ungefär såhär fint låter LPn:

rubrik av LILLEBROR
1
28 december, 2009 In Uncategorized, Verandaliv

snöglopp och hängsnaror

I år har Stockholm haft en vit jul för första gången på många år, och då menar jag inte vit som i ’knappt marktäckande’, utan vit som i ’decimeterdjup, tolv minusgrader kall’ snö. Fantastiskt! Jag har redan tröttnat på den.
Bönhörd som jag har för vana att bli har helvetet nu börjat töa bort, vilket faktiskt inte gör mig fullt så glad som man skulle kunna förvänta sig av någon som alltid får precis som hon önskar. Sedan hemkomsten från nämnda stad för några timmar sedan funderar jag fortfarande över vad jag avskyr mest: (1) SL som ställer in min buss så att jag måste vada hem genom (2) ankeldjup modd, nedtyngd av regn och glidandes mer bakåt än framåt, allt på grund av att (3) de som har betalt för att hålla förortsgatorna promenadvänliga har glömt att ploga trottoarerna och (4) jag har nätta, klackade höstskor på mig eftersom (5) affärerna bara säljer ”vinterskor” med öppen tå, alternativt lumberjackkängor med inbyggd snöskyffel och plog.
Känns det som en tröst att det ska bli 10 minusgrader imorgon och alltihop kommer frysa på? NEJ. Känns det som en tröst att jag köpt ytterligare ett par nätta, klackade, supersöta höstskor? JA.

RYMDIMPERIET – VAD POJKAR VILL HA
4

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.