det osynliga barnet

…”Nåja, sa Tooticki och ryckte på axlarna. Hon kan ju hålla sig därute om hon är blyg.
…Men blir hon inte våt, frågade mumintrollets mamma.
…Jag vet inte om det gör så mycket när man är osynlig, svarade Tooticki och kom fram och satte sig. Familjen slutade rensa och väntade på en förklaring.
…Ni vet ju att folk bli osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta, sa Tooticki och åt upp en äggsvamp som liknade en liten trevlig snöboll. Nåja. Denhär Ninni blev skrämd på fel sätt av en tant som hade tagit hand om henne utan att tycka om ungen. Jag träffade tanten och hon var hemsk. Inte arg, förstår ni, sånt kan man begripa. Hon var bara iskall och ironisk.
…Vad är ironisk, frågade mumintrollet.
…Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg. Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så ungefär.
…Fy så obehagligt, sa mumintrollet.”

Det är nästan oförskämt att något som är så briljant skrivet för att passa både vuxna och barn kan stämplas för evigt som en barnbok av en barnboksförfattare. Tove Jansson var ett förbannat geni.
Trots att man som barn tror att Ninni blivit osynlig för att det är en saga och sånt händer i sagor, så inser man nu att folk blir osynliga varje dag. Och även om ironin förklaras i termer en unge på tre år kan förstå är den lika träffande för en unge på 19 år. Jag minns särskilt författaranmärkningen ”’En evakuerad igelkott’ är en igelkott som mot sin vilja förflyttats från sitt hem och inte ens hunnit ta tandborsten med sig”, från Trollvinter, 1957.