du ritar som en nioåring (och vad du kan göra åt saken)

Fem år, anddramatik efter eget huvud.

Kan du inte teckna? Känner du dig frustrerad med ditt måleri? Ser det barnsligt ut? Blir det fult? Har du gett upp det för länge sen? Då är det antagligen därför att du ritar som en nioåring.

I alla fall om en ska tro Lev Vygotskij (1896-1934), som var en av de första att forska på just barns kreativitet och vars arbete gjort stor inverkan på den moderna bildpedagogiken. Jag läste hans bok Fantasi och kreativitet i barndomen när jag pluggade Levande Verkstad, och många av hans teorier har rotat sig i mina värderingar om att konstnärskap är något som utvecklas genom individens träning, interaktion med andra, vägledning av mer erfarna förebilder och utvärdering av det egna arbetet, snarare än att det skulle vara en medfödd talang som en antingen har eller inte har. Jag tror att alla kan lära sig avbilda verklighetstroget och att det som krävs är träning och dedikation, uppmuntran, utmaning och reflektion. Men till de där nioåringarna då:

Vid omkring nio års ålder börjar barn utveckla ett självkritiskt tänkande. Det räcker inte längre att ha roligt, du vill också se resultat, eller uppnå ett mål. Du börjar jämföra ditt arbete med andras och märker ibland att ditt eget inte är lika bra. Du känner frustration och blir medveten om att din nivå inte är densamma som den du jämför dig med, men det är inte säkert att du kan rationalisera fram varför.

Samtidigt börjar det skrivna språket bli mer tillgängligt för barn i nioårsåldern, och där ligger alla fortfarande på ungefär samma nivå. Det innebär att många barn överger tecknandet för att istället utforska skrivandet, en ny och spännande värld som vi uppfattar som mer tillgänglig. De som fortsätter teckna är i synnerhet de som får uppmuntran och hjälp från en släkting, pedagog eller annan nära förebild. Vygotskij gör kraftig skillnad på den utveckling som är tillgänglig för en individ i ensamhet, respektive den som sker i interaktion med någon som har större kunskap och erfarenhet.

12,5 år, kanin, troligen direkt kopia av en annan illustration.

Så vad händer om du slutar träna fotboll, piano eller matematik? Du slutar att lära dig nytt, du glömmer bort sånt som du kunnat och du slutar att utvecklas. Det har vi förståelse för, men många vuxna blir frustrerade över vad de åstadkommer med penna och pensel därför att det ser barnsligt ut. ”Jag är ju vuxen, jag ska inte måla som ett barn.” Men vilken annan egenskap eller talang utvecklas utan att stimuleras och användas? Enligt Vygotskij tecknar de flesta vuxna i stort sett likadant som de gjorde när de var nio år och sist tränade. Gud vilken jobbig tanke. Eller? Kan det inte också vara en viss tröst? Att oavsett vilken ålder du är i idag kan du plocka upp pennan och fortsätta där du slutade. Att oavsett hur länge du ansett att du inte kunnat så är det möjligt att du i framtiden kan – om du bara börjar öva nu?

För dig som inte följt den här bloggen sedan jag startade den 2009 har min personliga utveckling kanske inte varit så påtaglig, men det har hänt jättemycket med mitt bildspråk under de senaste sex åren. Innan dess var jag absolut kreativ, jag har skapat i hela mitt liv, men jag tecknade betydligt mer naivistiskt, med större osäkerhet och hade mycket svårare att avbilda komplexa motiv på ett trovärdigt vis. För sex år sen var jag ändå vuxen, men inte för gammal för att lära nytt. Sex år av dedikerad och undersökande träning har utvecklat mig mer än jag upplever att de första 22 åren gjorde – vilket kanske inte är ett helt korrekt påstående eftersom jag gick från huvudfotingar till någorlunda realistiska sammansättningar under den tiden, men när det gäller kreativ utveckling är känslan på sätt och vis viktigare än faktumet eftersom det är känslan som driver oss framåt. Det mest påtagliga som skedde i mitt liv för sex år sen var att jag började studera Levande Verkstad och gick från att vara i ständig närkamp med prestationsångesten till att lära mig hitta vägar runt den. Hur en gör det tog det mig två års heltidsstudier att börja lista ut men ett första steg tror jag kan vara att acceptera att en måste träna för att utvecklas, och att träning innebär att en producerar en hel massa teckningar som ser ut som skräp. Kanske är det fysiska arket också det, skräp, men inuti dig sker en process som är värdefull.

17-18 år, stilleben med äpplekvist.

Så, vad kan du göra idag för att påbörja din process och utveckling mot att bli en skicklig tecknare?
1. Fatta närmaste penna och ett papper.
2. Titta på det motiv du vill avbilda och försök att tänka bort vad det föreställer, fokusera istället på former, linjer, vinklar, mörker och ljus.
3. Öva, öva, öva, öva, öva.
4. Knöla inte bara ihop och släng dina misslyckade teckningar utan våga titta på dem, analysera varför du inte är nöjd. Vad är det som ser orealistiskt ut, vilka linjer blev fel, hur skulle de ha sett ut istället?

Och peppra mig gärna med era frågor och reflektioner nu under Teckningsutmaningen (och efter såklart). Jag skapar det här forumet för att jag vill ge er och mig själv utrymme att vara nyfikna – även om det innebär att vi måste våga ställa frågor vi inte gjort sen vi var nio.

Jag hittade inga teckningar hemma anno 1999, men ni får tre andra från mig i olika åldrar. Mitt makabra uttryck som 5-åring är kanske en diskussionspunkt för sig.