Idag har jag varit hemma i nio dagar och tagit igen mig. Jag är i regel ganska dålig på att ta pauser, skjuter alltid upp dem till senare och senare och senare tills jag inte längre orkar. Det här är ett underligt beteende eftersom jag starkt förespråkar kortare och färre arbetsdagar, mer tid för vila och kreativitet, inspiration och utlopp, socialt umgänge, brödbak och storkok. Ändå glömmer jag bort det själv ibland, snabbspolar framåt när jag borde pausa (z23333333ää´å+ppppppppppp – hälsning från Tofslan). Under vintermånaderna sinar inspirationen och orken och framemot februari har jag aldrig lust eller kraft till någonting. För varje år blir jag bättre på att lyssna på kroppen och den här känslan skrämmer mig inte längre, men det är frustrerande att aldrig vilja någonting någonsin.
Så jag tog mig i kragen och ansökte om ledighet, fick den, och ägnade sen nio dagar åt att vägra planera upp tiden. Och det har haft effekt, förmodligen i kombination med den blottade barmarken, koltrastens sång, en underbar Thåströmkonsert på Annexet och två plymsvansade nya familjemedlemmar som går runt och genererar fluff. Snacka om billig terapi. Det är inte så att jag gjort särskilt mycket under de lediga dagarna, men jag har börjat få idéer igen och det räcker just nu. Och jag har faktiskt satt nålen i linnetyget för första gången sen nyår. Lite sol på det och jag kommer kunna andas igen.
Idag återgår jag till popcornsopandet med ett lättare hjärta. Men en sak grubblar jag över…
… Hur bloggar man egentligen när man har katt?
Lämna ett svar