Vi kan ju inte gärna sluta prata småfågelbefrämjande bara för att koltrastarna lämnat boet. Mitt senaste projekt har varit att locka talgoxarna att ta ost ur handen. Det finns ingen känsla som den av klor runt fingret – mycket mer vildmarkskontakt än så får man inte som förortsbarn.
Mission är i alla fall accomplished. En särskilt stursk individ har till och med börjat flyga in i huset och säga till när han är hungrig. Småfågelfräckheten.
Utöver det hälsade en Horace (det är namnet koltrastungarna fått (ja allihop)) på igårkväll. Han balanserade flaxandes på det centimeterbreda blecket utanför mitt fönster några ögonblick och tittade in. Sen damp han ner i rosenbuskarna innan jag riktigt hunnit förstå vad som hände. Lite som den gången ekorren var på balkongen och ville in:
Smådjursknäppheten 2010.
Mål för dagen: Lära dem diska, damma och dansa koordinerat.
Lämna ett svar