blygrå himmel och stålgrått hav, en höstdag vid Norebod

I söndags packade vi böcker, strumpstickning och trippla ylletröjor, mötte upp morfar och körde på förmiddagsfärjan från Nynäshamn. Det var mörkt som den svartaste natt när vi kom fram till Norehuset på Gotlands sydspets och jag trampade snett i ett kaninhål medan vi packade ur bilen. Så åt vi svampsoppa, dammsög upp raderna av flugor från fönsterkarmarna och gick till sängs tidigt. På morgonen efter väntade invintring av bina, rensning av stuprännor och sopning av taket. Efter kaffet gick jag och Andreas ner till stranden för att fånga det sista dagsljuset.

Himlen och havet var grå som mötet mellan stål och bly. Det blåste stora vågor in mot land.

Fiskeläget Norebod var komplett öde så när som på sjöfåglarna.

Jag tog alla referensbilder jag kommer behöva till vinterns akvarellmåleri och förundrades över hur vacker ön är även sen det gula övergått i grått. Sanning att säga var det lummigare nu än i somras, då allt hade torkat ut redan i juli. Nu hade nya marktäckare fått liv av sensommarens och höstens efterlängtade regn och lövträden som tappat sina blad gjorde knappast av eller till mot den vintergröna tallskogen. Björkarnas toppar sträckte sig violetta mot den grå himlen och överallt lystes snåren upp av röda nypon.

Med varje pustning dränkte havet bryggan med skum och våra jackor slog som segel i vinden.

Det var knappt så Heligholmen syntes bakom de höga bränningarna. Andreas blev våt om fötterna när vågorna åt upp oväntat mycket av stranden och det var kallt, kallt. Ändå var det svårt att inte känna av lusten att kasta sig i sjön. Slungas runt av vattenmassorna och svälja saltvatten i vändningarna.

Vi försökte gå längsmed sandstranden en bit men motvinden var för hård. Vi hade just ställt om klockan till vintertid och solen skulle gå ner redan vi fyra. Vi vände upp längsmed grusvägen igen.

Till morfar och Norehuset och en hel bunke nypon som skulle rensas.