Den senaste tiden har jag levat i förnekelse och inte velat låtsas om att dagarna blir kortare, kallare och gråare. Men när pappa sätter i innanfönstren är årstidsskiftet definitivt. Regn avlöser den bländande höstsolen och små gula partier bryter fram och sprider ut sig lite mer i lövverken för varje dag som går. Först ut är vildvinet som klättrar över uteplatsen. Bladen har redan rodnat till scharlakansröda och kvistarna pryds av små runda bär. Rönnen börjar gulna och äppelträden dignar under tunga frukter.
Egentligen tycker jag om den här årstiden. Det är lagom varmt och allt är mycket vackert. Rättare sagt skulle jag tycka om den här årstiden, om jag inte vore så otroligt dålig på att leva i och njuta av nuet istället för att oroa mig för vart vi är på väg. Men vem lever inte kvar i skuggan av förra vintern och ser med melankoli på den kommande?
Så jag kokar septembers första kopp varm choklad, bränner mig på tungan, tänder ljuslyktor och försöker inbilla mig att mörkret i år blir mer mysigt än svårt.
Lämna ett svar