I slutet av november hade jag en fix idé om att jag höll på att tappa bort ingången till Underlandet. När vi fick en hel vecka att tillhandahålla som vi ville i skolan bestämde jag mig för att skapa en kaninvän att vägleda mig.
I hönsnät, papier-mâché och gips.
Och lysdioder.
Hubert heter han och var först tänkt att bli en ganska smal och vass hare, men när han väl blev till fick han ett helt annat uttryck.
Uppfordrande på något sätt. Vis och hemlighetsfull och inte någon som man bråkar med.
Lite som ett lejon, fast kanin.
Ni fattar konstruktionen va? Hönsnät som grund, papier-mâché av tidningspappersremsor och tapetklister ovanpå för att göra det lättare att lägga på först gipsbindor och sen modellgips. Vit akrylfärg och ögon av lysande dioder för en lagom diabolisk look. Jag virkade också en liten röd fluga på ett vis jag lärt mig av Annika.
Med öron är han väl dryga 80 centimeter hög.
Och allteftersom Hubert tog form insåg jag att huruvida jag har tillgång till Underlandet eller ej – det hänger bara på mig själv och aldrig på andra personer eller faktorer. Vad jag behövde var en kompis som höll utkik att kusten var klar och såg till att inte vem som helst följde efter ner genom kaninhålet.
Och det gör Hubert. Det är bra att ha honom som vän.
Lämna ett svar