Såhär års går jag knappt ut på promenad ens när det är fint väder. Jag vill på något vis protestera mot att vintern är lång och kall och mörk och hemsk genom att inte ens ge den en chans när den är vacker. Jag skyndar till och från jobbet med luvan uppdragen och utan att se mig omkring. När jag är ledig vill jag bara mysa runt hemma i yllesockor, sticka och läsa. Men idag strålade solen så Andreas tvingade på mig mössa och vantar och skuffade ut mig genom dörren så snart kaffet var uppdrucket. Det gjorde han nog rätt i ändå, tycker jag såhär i efterhand.
Vi promenerade förbi ridskolan och drog fingrarna genom lång solvarm vinterpäls. Bara det är ju en stund i kölden värd.
Hästarna skuttade, rullade sig och tjafsade på lek. Två harar jagade varandra genom buskarna och solen brände i ovana ögon.
Vi kelade en hel del med den här krabaten som Andreas bestämde skulle heta Bosse. Ack vad jag saknar att ha hästar i mitt liv. Saknar doften av djur och halm, ljudet av rofyllt tuggande, de mjuka knuffarna i sidan, saknar att galoppera fort fort fram över en äng och att kämpa så musklerna krampar i ridhuset. Saknar de olika individer jag ridit och skött och varit vän med, och saknar kontakten med arten i sig. Underbara underbara djur, vad ni har berikat mitt liv.
Det var mysigt att knäppa lite halvhjärtade hästporträtt också, även om bakgrunden var skräpig och ljuset skarpt. När jag var yngre var hästfotografi ett av mina allra största intressen.
Vi gick ner till vattnet, tittade på änderna som badade i solskenet.
Gick in och spanade på fluffrumporna vid 4H-gården.
Tillbaka hemma matade vi koltrastarna med äppelhalvor.
Och precis innan jag gick in mötte jag den här lilla vännen i busksnåret utanför porten. Favoritmesen!
Det bästa med att gå ut när det är kallt är att man får kaffe och semla efteråt, fick jag veta av Andreas på vägen hem. Med det löftet kan jag tänka mig att göra om det hela igen.
Lämna ett svar