Nu och då under de senaste två åren har jag mekat med den-näst-intill-fulländade-sextiotals-playlisten. Den kommer väl aldrig att bli riktigt klar (och inte fulländad så länge the Beatles, Pink Floyd och Led Zeppelin inte finns på Spotify), men den är i alla fall snart redo att delas med omvärlden. Frågan är om omvärlden är redo för så mycket sensationell, halvsekelgammal musik.
Här är tre klipp på temat, vilka jag inte kan få nog utav just nu:
The Moody Blues med ”Nights in White Satin” från 1967. Jag säger bara kråsskjorta + mustasch + tvärflöjt + sjuktjävlabra låt som breaks my heart. Because I love you.
Arthur Brown med ”Fire” från 1968. Jag är inte den som gärna dansar, men när jag hör det här…
Jefferson Airplane framför ”White Rabbit” på The Smothers Brothers Comedy Hour, 1967. Jag är så himmelens förälskad i Grace Slick. Och klänningen.
Åh, det där årtiondet alltså. Om en ändå kunde fått vara med och twista, shouta och sympatisera med djävulen.
Lämna ett svar