Satt och kände mig lite dum, ledsen och heartbroken. Försökte låta bli att lyssna på Leonard Cohen genom att leta låtar till min nästan fulländade sextiotalsplaylist. Kom över Frank Ifelds version av Lovesick Blues och insåg att den killen haft det mycket värre. Ingen (med eventuellt undantag för Dion and the Belmonts) har nog någonsin varit så lidelsefullt hjärtekrossad. Jag måste lära mig waila ut alla känslor som han.
(sittdansar)
Lämna ett svar