salighetssaker (2)

Ska vi prata pryttlar? Jag lovar härmed mig själv och världen att jag i vår ska bära brosch oftare.

När jag hör ordet ’brosch’ går tankarna vanligen till pråliga påfåglar med swarovskikristaller till ögon, krångliga porslinsarrangemang och allsköns krimskrams som får det att krypa i skinnet av obehag. Men på sista tiden har jag insett att hittar man bara rätt smycke kan broschen vara en ypperlig kläddetalj.

Hittills har jag lyckats lägga rabarber på en handfull (alla begagnade), som jag har för avsikt att bättre bruka i vår. Vi kikar lite.

Plattfisken känns väldigt allmänt lagom, och lagom är ju bra.

Två pläterade ankare, passar ju mitt klädtema hyfsat va. Skulle inte invända mot att ha en av de här på mig varje dag.

Kaninen går egentligen in under beskrivningen ”prålig med swarovskikristaller till ögon”, men är väl undantaget som bekräftar regeln. Någon gång måste man ju få vara lite cirkus. Fast kanske inte för ofta.

Camén är ärvd efter min mamma som i sin tur fick den i konfirmationspresent och den är så ljuv att jag faktiskt aldrig vågat använda den.

Hjorten är förmodligen allra allra finast och sitter som gjuten på min gröna vårjacka.

Och så den lilla pandan som får mitt flickebarnshjärta att klappa i otakt. Egentligen vill man bara hålla den i handen och klappa den. Vilket kanske är bäst, eftersom den på sätt och vis är rätt gräslig att nåla på skjortan. Så jag satte den på väskan istället. Åh.

Vad säger ni själva om saken? Är det inte tid att dekorera mera? Förtjänar broschen sin bottenplacering i bijouterihierarkin eller ska vi göra ändring i saken?