Inför att jag blev utbränd, medan jag var utbränd och sedan jag var utbränd har jag haft svårt att dokumentera mina färdiga projekt. Jag tror det är en kombination av prestationsångest och tekniktrötthet. Att tanken på att ta fram kameran, bearbeta bilderna i Affinity (som jag har lite svårt att lära mig efter att jag rage-quittade Photoshop för ett par år sen) och sen försöka skriva en perfekt text om allt jag tänkt och gjort och menat.
Dessutom känns det konstigt att prata om verken såhär långt i efterhand och inte i kronologisk ordning. Som att de tappat sin relevans för mig men också för er. Jag vet ju att det här inte är sant, för även om jag ofta skapar för själva görandets skull så är ju inte verket menat att vara låst till den tidpunkt det kommit till, tvärt om. Så nu är det hög tid att jag tar tag i det obekväma och börjar rapa upp sånt jag gjort sen mörkrets år 2019. Låt oss börja med en iskall januaridag just det året, inte för att den inföll sig först utan för att jag helt enkelt hittade ett utkast på inlägget med bilder och allt.
Jag har ett svagt minne av den här promenaden för sex år sen. Luften var hög och iskall. Jag gick väl ut för min stupid mental healths skull kan jag tänka och nere vid bryggan fick jag syn på ett stim sidensvansar. De höll på med någon slags dans, flög fram och tillbaka mellan en liten oxel och de högre, intilliggande trädkronorna.
Som en kropp och ett sinne lyfte alla fåglarna samtidigt, flög ner i oxeln och plockade ett bär var från de sprängfyllda klasarna. Med samma koordination lyfte de, alla samtidigt, och återvände upp i tallen för att äta. Efter en stund upprepades hela rörelsen. Jag stod i kylan och tittade på.
Förlagan tecknade jag strax därpå, men det dröjde nog innan den överfördes till tyg. Den andra oktober det året gick strömmen i huvudet på mig och jag har väldigt få minnen från den tiden, men på bildernas datering kan jag se att broderiet syddes färdigt i februari 2020. Ett år efter mötet med sidensvansarna i oxeln.
Sidensvans i oxel, 2019-2020. Fritt broderi på linne.
Schattérsöm på bröstet, plattsöm på grenar och bär, stjälkstygn i de tunnaste kvistarna och några franska knutar som lavar. Det januarihimmelsblå linnetyget hade jag fått av Fredrikapåvinden.
En annan anledning till att jag inte visat broderiet, och andra verk från samma tid, är för att jag känner nån slags vemod när jag tittar på dem. Kroppen minns hur sorgen kändes i fingrarna.
Jag minns också att jag var ganska missnöjd med det här broderiet. Kände att det tappade en del form i översättningen från skiss till tyg. Jag tror att det var första gången jag tittade på avigsidan av arbetet och kände att den på något vis hade blivit bättre. Som att trådens genvägar och alla spretiga fästpunkter berättade bättre om sidensvansarnas färd fram och tillbaka till oxeln, än den stillsamma rätsidan gjorde. Jag visste ju inte då, vårvintern 2020, att den idén skulle ligga som grund till mitt examensarbete fem år senare.
Så oavsett alla andra känslor jag har för den här lilla tavlan så är den jag väljer att ta vara på att det var här mitt arbete mot dubbelsidigt broderi började. Och jag försöker påminna mig själv om att även när det känns som att allt står stilla så sås det frön som aldrig hade grott om det inte varit för vintervilan.
Lämna ett svar