snöglopp och hängsnaror

I år har Stockholm haft en vit jul för första gången på många år, och då menar jag inte vit som i ’knappt marktäckande’, utan vit som i ’decimeterdjup, tolv minusgrader kall’ snö. Fantastiskt! Jag har redan tröttnat på den.
Bönhörd som jag har för vana att bli har helvetet nu börjat töa bort, vilket faktiskt inte gör mig fullt så glad som man skulle kunna förvänta sig av någon som alltid får precis som hon önskar. Sedan hemkomsten från nämnda stad för några timmar sedan funderar jag fortfarande över vad jag avskyr mest: (1) SL som ställer in min buss så att jag måste vada hem genom (2) ankeldjup modd, nedtyngd av regn och glidandes mer bakåt än framåt, allt på grund av att (3) de som har betalt för att hålla förortsgatorna promenadvänliga har glömt att ploga trottoarerna och (4) jag har nätta, klackade höstskor på mig eftersom (5) affärerna bara säljer ”vinterskor” med öppen tå, alternativt lumberjackkängor med inbyggd snöskyffel och plog.
Känns det som en tröst att det ska bli 10 minusgrader imorgon och alltihop kommer frysa på? NEJ. Känns det som en tröst att jag köpt ytterligare ett par nätta, klackade, supersöta höstskor? JA.