Nu när jag börjat gymma
(konstpaus),
och går en sömnadskurs som till störst del är Terapeutiskt Tantumgänge med fokus på
1. personlig utveckling,
2. emotionellt utlopp,
3. acceptans av ens fel och brister,
4. stresshantering och sprättarpsykbrytshantering,
och mest i förbigående läran om overlock, infodring, pressarfot, spole osv,
samt återupptagit bloggandet helt ohämmat och osammanhängande och framför allt utan respekt
för
stycke-
indelning
(tack Bukowski),
har jag också börjat försöka åtgärda mitt Oerhörda Bekräftelsebehov – som del av den nya era jag och Elsa skålade in härom kvällen (mer om detta i det ännu oskrivna mastodontinlägget 2.0).
Det verkar nämligen som så att när man inte nödvändigtvis läser in maximal prestige i allting börjar man också ta bättre vara på den beröm man faktiskt erhåller.
Som till exempel när man skyndar förbi två främmande tjejer i tioårsåldern
som stannar upp och ler mot en med bara en halv uppsättning tänder var
och helt ogenerat säger
”Du är verkligen jättefin”.
Och man blir helt paff, men framför allt lycklig över hur socialt oförstörda de är, och därför att man vet att såna ungar ljuger inte.
Tanter och tioåringar – vad jag längtar efter att bli som ni.
Lämna ett svar