Hur många är en samling? Tre fick jag höra av en försäljare på en loppis en gång, och det låter rimligt. Men jag tänker att det kanske också behöver finnas någon slags intention? En samling kan ju vara omedveten tills en plötsligt står omgiven av tjugo föremål i precis samma gröna färg. Den kan vara i allra högsta grad medveten, systematisk. Den kan vara ärvd eller funnen i sin helhet, på t.ex. loppis. Den kan vara färdig på så sätt att den innehåller kompletta delar eller att samlaren inte känner suget att förstora den. En samling kan ta upp mycket tid eller komma till av slumpen. Men jag tror absolut det måste finnas en intention och en längtan att låta saker möta varandra.
Havets juveler.
systematiska hemuler och fria mumrikar
Riktigt såhär filosofisk hade jag inte tänkt bli när jag spontan-drog igång en temavecka om samlingar på Instagram. Men jag har alltid tyckt att samlande är ett så fascinerande koncept. En intellektuell del av mig vill vara som Snusmumriken*, bara äga min hatt, mitt tält och mitt munspel och förresten inte vara rädd för att ge bort någondera. Ibland har jag strävat mot det idealet. Jag har tänkt att samlande är någonting bara hemuler sysslar med. Män Med System, ni vet. Såna som kan katalogisera. Som ordnar frimärken, växter, insekter eller stenar i rader med etiketter.
Sniff i sin tur samlar på allt som är dyrt. Hans system bygger på värde. Det tycker jag är själlöst och lite provocerande. Jag vill vara som Snusmumriken och klara mig med bara det jag behöver och inget överflöd. Eller vill jag det?
På senare år har jag kommit till insikt om att jag är ett Mumintroll. Ett ostrukturerat, nostalgiskt och passionerat Mumintroll. Jag älskar saker som får mig att känna något. Älskar att söka, oavsett om det är på loppis eller längs strandkanten. Älskar att omge mig med betydelsefulla ting. Jag placerar innehållet i mina samlingar omkring mig utan system, vilket ibland lurar mig att tro att jag inte alls är samlare. Men det är jag.
* Snusmumriken, Hemulen, Sniff och Mumintrollet är alla karaktärer ur Tove Janssons muminvärld.
Glasyrprover och vaser av Sven Wejsfelt, tidigare drejare i Gustavsberg. Lampfoten är gjord av Lisa Minogue.
intentioner och konsekvenser
Ibland leker jag med tanken vad jag skulle samla på om det inte fanns några konsekvenser. Om varken resurser eller förvaring var ett bekymmer, och heller inte mina egna eller andras förväntningar (t.ex. fördomar om hemuler). Vad skulle jag samla på då? Mjölkkannor, gröna glasvaser, gamla tändsticksaskar och vintageklänningar. 1800-talsbroderier, snäckor, parhundar och dockskåp. På grund av (eller tack vare) fysiska begränsningar och samhällsnormer har jag istället bara enstaka föremål inom dessa kategorier. Jag lyckas hindra mig själv när jag ser ett fantastiskt funkisdockskåp på Stadsmissionen därför att jag inte har någon plats att ställa det, eller tid att inreda det samtidigt som jag jobbar på Muminhuset (och drömmer om att bygga en westernstad). Jag nöjer mig med ett (okej två) par parhundar som ett kitschigt och kul stilbrott i badrummet. Jag tar bara hem de finaste eller mest speciella snäckorna och stenarna från havsstranden. Har bara klänningar jag vill använda i garderoben. Om en utgår från att tre föremål är en samling samlar jag på de flesta eller alla dessa ting. Men jag ser det inte så.
Jag tänker såhär: Någon med tre muminmuggar kan anse att de samlar, för att de strävar efter fler. Någon med 18 muminmuggar behöver inte samla. Ingen behöver ha för avsikt att äga alla muminmuggar för att få kalla sig samlare. Kanske samlar du bara på de gula, eller de med Lilla My som motiv? Kanske råkar ditt hem och dina ägodelar bara följa ett visst tema.
Vad samlar jag på då? Inom vilka kategorier av saker finns det en intention, en längtan och en med- eller motvillig strävan efter att låta föremål bilda en enhet tillsammans? För Andreas har det blivit vin och keramikföremål av Sven Wejsfelt. För mig trähästar, gröna krukor och slipade glasbitar. Det sistnämnda är en sån där samling som jag inte förstod var en samling förrän jag la alla enstaka delar i samma burk. Jag K A N I N T E gå förbi en slipad glasbit på stranden. Nej, nej, nej. De är havets juveler och måste följa med i min ficka. Kanske kan jag intala mig själv att jag rensar skräp från naturen, men det är inte sant.
Säkert samlar jag på fler kategorier jag ännu inte uppmärksammat. Som träfåglarna på fönsterkarmen. Strandskatorna är gjorda av Anna Larsson på Ateljé Atte. Fiskmåsarna är auktionsfynd.
samlare och deras samlingar
Hemulen, Sniff och Mumintrollet är alla samlare, fast på olika vis. Säkert finns det många fler arketyper. Kanske är det ett mänskligt drag, nedärvt från tiden vi letade efter mat för dagen. Kanske ett känslomässigt, ett sätt att fokusera på det lilla för att orientera sig fram i en stor värld. Kanske stammar det ur kapitalismen och viljan att äga, men jag tror inte det är riktigt så enkelt. Jag tror det bästa samlandet sker hållbart, långsamt och med djup passion, men det kanske bara är Mumintrollet i mig som talar.
Jag har föraktat samlingar. Förväxlat samlare med hoarders. Skämts över att vara samlare. Längtat efter att få samla mer aktivt. Upptäckt att jag påbörjat omedvetna samlingar. Upptäckt att jag fascineras av samlare. Funnit hemskt mycket tröst och inspiration i Hemulens karaktär under utmattningen och pandemin. Jag har blivit en samlare.
Så fort jag kom till ro med att vara samlare gick personlighetsdraget från att vara något jag lite skämts för, till att bli totalt avdramatiserat och till och med eftersträvansvärt. Jag dras till andras samlingar, och till själva samlarna. Jag vill se och höra berättelser. Delta i kunskapen, minnena och passionen som omger samlingar. Jag vill prata samlingar och samlande med er!
Tre föremål från Paradisverkstaden i grön keramik. Två arvegods och ett loppisfynd.
Lämna ett svar