Lider av lätt ambivalens och påtaglig sinnesförvirring. Mitt moraliska dilemma är löst (jag valde att göra helt fel) men nu finner jag mig helt tangled up around the pier och frågan om huruvida jag ska nöja mig med ett fint, lite sorgligt och väldigt poetiskt avslut som redan är uppnått, eller göra något åt insikten att det inte är tillnärmelsevis nog och därest riskera att förstöra allting som passar så perfekt in i min skeva bild av vad som är vackert.
Far omkring mellan folk och nya hästen, har ingen ordning på mig själv och var nära att åka hemifrån utan att dricka eftermiddagskaffe. Inte ens Tom vet hur det kunnat sluta. Han som annars har satt ord på allt.
rubrik ur ALICE av TOM WAITS
Lämna ett svar