ett försenat tack

Jag vill säga ett försenat tack.

I slutet av november berättade jag lite om hur jag mått och hur jag mår. Ni har svarat så fint. Ni har stöttat mig, lyft och hållit om. Jag samlar fortfarande kraft för att svara er individuellt. Accepterar att det går långsamt att kommunicera just nu. Börjar kunna formulera ord eller läsa och ta in dem, men har svårt att göra kombinationen.

Det känns faktiskt bättre. Under de senaste veckorna har det börjat vända. Depressionen rinner ur kroppen. Jag har fortfarande alla de olyckliga känslorna, men de tar inte upp lika stor del av varje dag. Huvudet känns som stuvade makaroner och jag kämpar mot tröttheten h e l a t i d e n men jag är lite mer mig själv i pauserna.

Så tack.
Tack, inte bara för att ni är fina människor som har tålamod med en sjuk person. Utan för att ni är här, och håller om.
Det hjälper ❤