från en orange korridor till en annan

London 23-26 april. Dag 4: Från Kings Cross till Karlberg.

Den fjärde Londondagen var hemvändardag. Vi steg upp i ottan för att lämna det erbarmliga hostelet åt sitt snara förfall och gick för att uppsöka frukost. Nils hade redan lämnat oss för egna äventyr. Så var vi bara fem.

Denna våran sista måltid tog god tid på sig, och vi hade nästan givit upp hoppet när den äntligen kom ut.

Den ackompanjerades emellertid av vatten från the mountain of Uludag. ”Var ligger det?” undrade någon. ”I Mordor!” visste Nils (Edit: Alltså förvirringen. Alltid i våra hjärtan måhända, men inte i stunden fysiskt närvarande.) någon annan.

Gick förbi den lokala puben med det perfekta namnet som vi aldrig åt på. Typ samma grej som att vi aldrig var inne på King’s Cross och nördade. Orkar inte antiklimaxen.

Uppsökte Hyde Park för att fördriva de sista timmarna.

Andreas jagade ekorrar. ”Med de bästa av avsikter.”

Obs. Inga djur kom till skada under denna semester. Allt var kärlek, frid och vin.

Hittade en bänk.

Och mer djurliv.

Köpte kaffe och glass.

Teodor lånade kameran och fotade det bästa hundporträttet någonsin. Jadör.

Andreas lånade kameran och fotade… fåglar.

Och oss!

Sen myste vi mest.

Småningom kom resans första regn. Men vi misströstade inte. Det skulle ju ändå föreställa London.

Vi gick och handlade upp våra sista slantar istället. Och jag hittade den ena av de förbannade skivorna jag inte köpt i Camden dagen innan! Jag har fortfarande inte lyssnat på den, för jag tänker att den är ämne för något väldigt högtidligt tillfälle. Tex tioårs-reunion eller någon legendarisk bakfyllemorgon.

Sen gick vi för att leta upp en pub.

Tänk att det kan vara svårt att hitta en sådan i London. Jämmer och död vad vi var kräsna/förvirrade/i fel kvarter.

Glada ändå.

Hittade till sist tillbaka till Carnaby och samma håla som vi ölat på någon dag tidigare. Det fick duga.

Tog vi farväl av Teodor som skulle stanna kvar ett par dagar. Så var vi bara fyra.

Och så jäktade vi till tåget för att hinna med flyget vilket vi nästan (alltså vi pratar sekunder) missade incheckningen till (har aldrig varit så stressad i hela mitt liv) pga tågförvirring och felberäkning och trötthet men vi kom med och så lyssnade jag på Tom och sov hela vägen. Andreas och Jonas lyssnade på en profet som skulle frälsa hela kabinen men misslyckades med just de båda.

På Arlanda kändes det som hemma i Clinkkorridoren med gräslig orange. Här hände det kanske bästa på hela resan: Vi gick fram till en hiss som stod och tjöt som en mistlur. Andreas placerade ett bestämt slag med öppen näve på knappen och tjutet tystnade, dörrarna öppnades och ut klev en liten dam som antagligen varit fast där inne sen vi åkt åt andra hållet. Andreas kommentar? ”Man är väl ingenjör.”

Sen var allting slut. Förutom för oss som gick upp och jobbade ihop dagen efter vill säga.