genom slånbärssnåren mot Haugbjärgar och Klehammarsård

Den andra Gotlandsmorgonen gick jag och Andreas ut direkt efter frukost. Det blåste fortfarande och var grått, men i återkommande ansträngningar trängde soldiset genom molnen och det blåste mindre än dagen innan. Det dignade av slånbär och hade jag haft mer tid hade jag gärna provat att koka gelé eller glögg på dem. Nu lämnade vi bären åt fåglarna.

Snåren var mycket genomträngligare nu utan löv. Vi kunde gå ut på uddar vi om somrarna lämnar åt fåglarna. Jag ville försöka ta om ett foto jag tog av Norebod 2009, med en mycket sämre kamera, men det var för disigt och brunt.

Havet gick fortfarande i stora vågor och glupade i sig många meter av den gulbruna stranden.

Vi vandrade bort till Haugbjärgar och platsen där vi förlovade oss. Då brann en solnedgång i guld och pastell och vi hade alla strandens vadarfåglar som sällskap.

Nu var vi ensamma sånär som på någon mås. Inte ens kaninerna syntes till.

Över backen låg fullt av torkad strandkål som bleka skelett. De måste multna undan varje vinter för jag har aldrig förut sett dem såhär. Andreas hittade en halväten ryggrad från oidentifierat djur, men från den scenen skonar jag er.

Vi fortsatte över bäcken där en alltid måste sträcka benen rakt ut i luften när en cyklar igenom. Bort till de sista fiskebodarna.

Vi gick hela vägen bort till Klehammarsård, men jag tog visst inte så mycket bilder på vägen. Där vandrade Linné i mitten av 1700-talet, men nu såg man bara ejder och sten.

Vi gick genom skogen tillbaka, skyddade för vinden av de krokiga tallarna. När vi svängde av mot blotlunden flög en ormvråk upp bara några meter bort och seglade in bland hasselsnåren. Vi kallar det blotlunden efter en plats i Dagmar Edqvist-bok Mannen från havet. Jag läser om den just nu och tänker att den utspelar sig precis här, på vikingatiden, fast den egentligen handlar om Närsholmen som ligger längre upp på ön. Vår blotlund har aldrig varit avrättningsplats, men däremot boplats sedan stenåldern. Så helt tokigt är det inte att fantisera om livet här.

Genom blotlunden och längsmed den sista biten landsväg vandrade vi. Genom korsningen av fyra murar (som känns som en trollcirkel om något) och upp till Norehuset.

En stor rugga torkad strandkål, full med stenhårda frön, hade jag släpat med mig och skyddat bäst jag kunde mot vinden. Den satte vi i en kanna som morfar stadgade upp med en brädstump. Där får den stå som ett spöklikt stilleben tills vi möts igen i vår.