Loppisfynd och vackra prylar har varit ett återkommande tema på den här bloggen så länge som den har funnits. I bloggarnas glansdagar var det en av mina favorittyper av inlägg att både läsa och skriva – de där man berättade och visade sina senaste hemsläp från olika loppisar. Ändå blev det naturligt att just de inläggen fick stryka på foten när frekvensen på publicerade inlägg gick ner. Jag antar att jag tyckte det var svårmotiverat när jag bloggade en gång i halvåret att då skriva om någon udda kaffekopp.
Nu är det 2025 och jag spår en nytändning för bloggarna och för nördigheten – de där djupdykande inläggen som ingen orkade läsa ordentligt när vi alla uppdaterade tre ggr i veckan men som vi känner oss rent svältfödda på nu när det mest djuplodande man konsumerar i sin vardag är en 30 sekunder lång reel på Instagram. Därför kommer här en alldeles för lång och alldeles för ingående genomgång av mina fynd från Antikmässan!
Det var länge sen jag skrev om mina trähästar men allt ni behöver veta är att samlingen vuxit explosionsartat under pandemin. Den har fått en hashtag (#aliciasträhästar) på Instagram och vi får hantera den i sin helhet någon annan gång. I vilket fall är det förekomsten av snidade hästar som min prylfyndarradar först skannar av när jag går på loppis och antikmarknader numera.
Jemt Olov Persson
Antikmässans första köp blev en liten betande häst. Trären, osignerad men tveklöst täljd av Jemt Olov Persson. 7,5 cm mäter den i mankhöjd.
Jemt Olov föddes 1871 i Maggås, Orsa, och gick bort 1947. Han började sin karriär som skomakare men började snida hästar, kåsor och andra föremål när konkurrensen från skofabrikerna blev för stor (källa: Dalarnas Museum). Hans hästar känns igen på sin ståtliga hållning, ofta med svallande manar, långsmala huvuden och ett lyftat framben.
Detta blev min allra första häst av Jemt Olov Persson!
”Alicia. Har du betalat 1200 kronor för en ganska ful häst?” frågade Clara förebrående när vi sammanstrålade efter en timme på mässan och jag svarade lyckligt att ”Nej, jag fick den för en tusenlapp!”
Gustav Lunnevad x2
Gustav Lunnevad är en av mina favoritsnidare, född Johansson 1910 i Byarum, Småland. Innan mässan hade jag redan fyra hästar av honom men när jag fick syn på denna duo förstod jag att de skulle behöva bli sex stycken!
Man känner igen Lunnevads hästar på de små svarta pupillerna och ofta mörkmålade hovarna. Hans hästar är smäckra, detaljerade och väldigt naturtrogna.
Manarna skar Gustav ut slinga för slinga.
Jag fick stora skälvan när jag fick syn på den här hästen för det är den största Lunnevadare jag någonsin sett. Hela 28 cm hög!
Karaktäristiskt signerad GL med blyerts på magen.
Nu råkade den här hästen ha sällskap av ytterligare en och då de såldes som par fick jag offra mig och ta hem bägge två.
Den andra är svagt fuxmålad. 21,5 cm hög.
Jag så att säga klagar inte.
Den har en mer ornamenterad signatur men även den gjord i blyerts.
Sanfred Fredriksson
År efter år är min favoritmonter på Antikmässan Stens Antik. I ena hörnet av mässhallen samlar Sten, som 2024 hade varit antikhandlare i 50 år, de allra finaste allmogeföremålen och ett urval snidade djur. Jag tog tre långa kliv in i montern och nappade en kraftig arbetshäst som stod och ropade på mig.
Mycket riktigt: Signerad S.F. på magen.
Kort för Sanfred Fredriksson från Fåglavik. Han utvandrade till Amerika och började tälja där under den stora depressionen, flyttade hem igen 1943 och fortsatte. Här kan man läsa en gammal tidningsartikel om honom.
Smycken
Bortsett från trähästar spanar jag gärna i smyckesmontrarna på mässan. Mitt bästa tips är att kolla pantbankerna som ofta säljer till samma pris som värdet av silvervikten, något som resulterade i att jag fick de här fina örhängena för 145 kronor.
Det stora hängsmycket med en mjölkigt rosa sten är stämplat Peru och 950. Jag hade egentligen bestämt mig för att min CSN-budget inte tålde att utmanas med den här helgen men så dök den här upp och jag blev komplett blixtförälskad.
Andreas inköp
I år var det tveklöst jag som brände mest på Antikmässan, men vilka skatter jag fick ta med mig hem sen! Andreas sparar inför en lång Japanresa och lyckades för en gångs skull motstå alla små Gustavsbergstillverkade vaser, skålar och skulpturer. Det enda han kom hem med var dessa svarvade skålar av den gotländska träsnidaren Sven Hägg.
Hela gänget samlat på köksbordet.
Hemsläpen i sitt sammanhang
Nu väntar föremålen på att hitta sina platser. En lugn och långsam, känslostyrd ompyntning av hemmet känns rätt till våren. Antagligen blir det när Andreas är i Japan. Under tiden har de tre större hästarna fått inta en tillfällig hedersplats i finhyllan som de delar med bl.a. en häst av Karl-Bertil Stenmark (nere till vänster).
Medan den mindre av Jemt Olov Persson flyttat in i ateljén till de andra småhästarna.
(Ja ni ser ju att samlingen har vuxit en del sen jag visade den sist.)
En bortglömd Brio-katt till den ofrivilliga samlingen
När jag hade fotat och ställt ut alla köpen på sina platser i lägenheten kom jag på att jag ju faktiskt köpt en sak till på mässan: en liten rödsvart Brio-katt. Den fick mig att skratta rakt ut med sitt lilla dumma ansikte och då vet ni ju lika bra som jag att då måste den få följa med.
Kolla svansföringen!
Katten bor nu framför teven ihop med två andra Brioleksaker och en matryoshka i kattformat. Det här är en slumpmässig och helt ofrivillig samling som uppstått bara för att de två med vita ansikten påminner mig så starkt om mormor och morfars gamla gubbkatt Teno som spenderade sina sista år här hemma hos oss. Så nu samlar jag visst på Briokatter också!
Lämna ett svar