du ritar som en nioåring (och vad du kan göra åt saken)
Fem år, anddramatik efter eget huvud.
Kan du inte teckna? Känner du dig frustrerad med ditt måleri? Ser det barnsligt ut? Blir det fult? Har du gett upp det för länge sen? Då är det antagligen därför att du ritar som en nioåring.
I alla fall om en ska tro Lev Vygotskij (1896-1934), som var en av de första att forska på just barns kreativitet och vars arbete gjort stor inverkan på den moderna bildpedagogiken. Jag läste hans bok Fantasi och kreativitet i barndomen när jag pluggade Levande Verkstad, och många av hans teorier har rotat sig i mina värderingar om att konstnärskap är något som utvecklas genom individens träning, interaktion med andra, vägledning av mer erfarna förebilder och utvärdering av det egna arbetet, snarare än att det skulle vara en medfödd talang som en antingen har eller inte har. Jag tror att alla kan lära sig avbilda verklighetstroget och att det som krävs är träning och dedikation, uppmuntran, utmaning och reflektion. Men till de där nioåringarna då:
Vid omkring nio års ålder börjar barn utveckla ett självkritiskt tänkande. Det räcker inte längre att ha roligt, du vill också se resultat, eller uppnå ett mål. Du börjar jämföra ditt arbete med andras och märker ibland att ditt eget inte är lika bra. Du känner frustration och blir medveten om att din nivå inte är densamma som den du jämför dig med, men det är inte säkert att du kan rationalisera fram varför.
Samtidigt börjar det skrivna språket bli mer tillgängligt för barn i nioårsåldern, och där ligger alla fortfarande på ungefär samma nivå. Det innebär att många barn överger tecknandet för att istället utforska skrivandet, en ny och spännande värld som vi uppfattar som mer tillgänglig. De som fortsätter teckna är i synnerhet de som får uppmuntran och hjälp från en släkting, pedagog eller annan nära förebild. Vygotskij gör kraftig skillnad på den utveckling som är tillgänglig för en individ i ensamhet, respektive den som sker i interaktion med någon som har större kunskap och erfarenhet.
12,5 år, kanin, troligen direkt kopia av en annan illustration.
Så vad händer om du slutar träna fotboll, piano eller matematik? Du slutar att lära dig nytt, du glömmer bort sånt som du kunnat och du slutar att utvecklas. Det har vi förståelse för, men många vuxna blir frustrerade över vad de åstadkommer med penna och pensel därför att det ser barnsligt ut. ”Jag är ju vuxen, jag ska inte måla som ett barn.” Men vilken annan egenskap eller talang utvecklas utan att stimuleras och användas? Enligt Vygotskij tecknar de flesta vuxna i stort sett likadant som de gjorde när de var nio år och sist tränade. Gud vilken jobbig tanke. Eller? Kan det inte också vara en viss tröst? Att oavsett vilken ålder du är i idag kan du plocka upp pennan och fortsätta där du slutade. Att oavsett hur länge du ansett att du inte kunnat så är det möjligt att du i framtiden kan – om du bara börjar öva nu?
För dig som inte följt den här bloggen sedan jag startade den 2009 har min personliga utveckling kanske inte varit så påtaglig, men det har hänt jättemycket med mitt bildspråk under de senaste sex åren. Innan dess var jag absolut kreativ, jag har skapat i hela mitt liv, men jag tecknade betydligt mer naivistiskt, med större osäkerhet och hade mycket svårare att avbilda komplexa motiv på ett trovärdigt vis. För sex år sen var jag ändå vuxen, men inte för gammal för att lära nytt. Sex år av dedikerad och undersökande träning har utvecklat mig mer än jag upplever att de första 22 åren gjorde – vilket kanske inte är ett helt korrekt påstående eftersom jag gick från huvudfotingar till någorlunda realistiska sammansättningar under den tiden, men när det gäller kreativ utveckling är känslan på sätt och vis viktigare än faktumet eftersom det är känslan som driver oss framåt. Det mest påtagliga som skedde i mitt liv för sex år sen var att jag började studera Levande Verkstad och gick från att vara i ständig närkamp med prestationsångesten till att lära mig hitta vägar runt den. Hur en gör det tog det mig två års heltidsstudier att börja lista ut men ett första steg tror jag kan vara att acceptera att en måste träna för att utvecklas, och att träning innebär att en producerar en hel massa teckningar som ser ut som skräp. Kanske är det fysiska arket också det, skräp, men inuti dig sker en process som är värdefull.
17-18 år, stilleben med äpplekvist.
Så, vad kan du göra idag för att påbörja din process och utveckling mot att bli en skicklig tecknare?
1. Fatta närmaste penna och ett papper.
2. Titta på det motiv du vill avbilda och försök att tänka bort vad det föreställer, fokusera istället på former, linjer, vinklar, mörker och ljus.
3. Öva, öva, öva, öva, öva.
4. Knöla inte bara ihop och släng dina misslyckade teckningar utan våga titta på dem, analysera varför du inte är nöjd. Vad är det som ser orealistiskt ut, vilka linjer blev fel, hur skulle de ha sett ut istället?
Och peppra mig gärna med era frågor och reflektioner nu under Teckningsutmaningen (och efter såklart). Jag skapar det här forumet för att jag vill ge er och mig själv utrymme att vara nyfikna – även om det innebär att vi måste våga ställa frågor vi inte gjort sen vi var nio.
Jag hittade inga teckningar hemma anno 1999, men ni får tre andra från mig i olika åldrar. Mitt makabra uttryck som 5-åring är kanske en diskussionspunkt för sig.
Pingback:sommarminnen som kreativ inspiration - tre bildlektioner - Alicia Sivert
25 oktober, 2018 at 09:41Jenny
28 juni, 2018 at 18:32Så himla spännande och när man tänker efter även självklar teori! Det man övar på blir man bättre på, men när det kommer till just tecknande känns det som något man bara förväntar sig självklart ska finnas där? Jag tecknade väldigt mycket under högstadiet, hade ett par böcker att lära av men i övrigt lärde jag mig själv genom att som du säger bara rita och rita och rita, dock nästan alltid motiv jag kände mig trygg med och inget nytt och utmanande. Sen slutade jag helt med allt kreativt under gymnasiet och nu på senare år teckningen blivit en frustration. När man liksom har en bild i huvudet men inte kan förmedla den till papper, för jag har erfarenhet men få grundkunskaper att falla tillbaka på. Jag tror det är därför broderiet kom att bli så revolutionerande för mig, det var liksom helt outforskat territorium och jag kunde leka fritt utan några krav på mig själv. Kunde vara nybörjare utan att förvänta mig perfektion.
Okej sorry för svamlig kommentar men du fick mig att börja fundera och jag ska helt klart fortsätta med det. Plus plocka upp den där förbaskade pennan igen!
Alicia Sivert
8 juli, 2018 at 08:38Gudars vad glad jag är för din "svamliga" kommentar och tankarna som satte igång – det är ju fantastiskt! Precis så tror jag också att det är och att broderiet haft lite samma funktion för mig. Att få ut den bild en har i huvudet på ett papper utan en förlaga att utgå ifrån anser jag är den mest avancerade formen av bildskapande. Ändå blir många frustrerade när de inte klarar det. Tack och lov för att vi lever i samtiden ändå med så många bilder tillgängliga att en nästan alltid kan hitta referenser att klistra ihop numera. Det tror jag är till stor hjälp!
Frida L
15 juni, 2018 at 20:00Jag har ritat och målat och skapat mycket hela mitt liv, men de senaste kanske 5-10 åren har det oftare blivit virkning eller stickning. Nu inser jag att det nog är för att de grejerna blir "snyggare" än t.ex. en målning eller annat material där det lätt kan se barnsligt ut om man inte är tillräckligt duktig. Jag kände mig också träffad av det där du skrev i slutet, att det är en del av träningen/utvecklingen att en del man gör blir fult. Jag har nog inte tillåtit mig själv det och då har det inte blivit något alls istället. Så tack för ögonöppnaren, kanske kan jag hitta motivation och glädje i tecknande/målande igen nu med denna insikt.
Alicia Sivert
15 juni, 2018 at 20:11Wow, det vore ju fantastiskt om jag kunde hjälpa till med det! Hoppas verkligen du kan finna motivation och inspiration att skapa med penna och pensel igen (även om också jag älskar garn)! Lycka till!
Cecilia N
13 juni, 2018 at 18:08Spruträdda jag anmälde mig nyss som blodgivare.
Häromveckan sydde jag. Också något utanför mitt bekvämlighetsområde.
Ska nu du få mig att rita?!
Vad är det som händer?!
Alicia Sivert
15 juni, 2018 at 19:29Åh vad roligt, vilken sommar du får! Klart du ska teckna :)
Fredrika Holmberg
13 juni, 2018 at 07:39Väldigt fint och tänkvärt inlägg Alicia! Jag la nog ner min penna nån gång där vid nio, just för att jag tyckte att allt den åstadkom var fult. När jag började på steneby förra året hade vi massor med kroki. Min första teckning såg ut som en grottmänniska… Men efter ett par timmar började faktiskt den där grottpersonen se ut som en människa idag. En verklig person. Det var en så himla fin känsla, just det där att de alltid går att utvecklas. Jag kommer nog aldrig identifiera mig med pennan som verktyg, däremot har jag jättestor användning av den som hjälpmedel. Så fint att du lyfter det här perspektivet! <3
Alicia Sivert
15 juni, 2018 at 19:32Tack snälla för att du delar med dig, Fredrika! Så häftigt att se sin egen utveckling på ett par timmar sådär! Jag är glad att pennan får ha en funktion i ditt skapande även om andra verktyg är viktigast <3