årets lavendelpåsar

Förra året fick jag en hel kasse lavendel av en kollega som inte hade nån användning för den. Jag broderade och sydde doftpåsar som jag sålde på julmarknaden i Åkeshofs slottsbodar och de som blev över har jag klämt in bland yllekläderna och i underklädeslådan. De doftar än idag.

Men nya skördetider väckte min lust att producera nya påsar, så jag åkte hem till Törnrosdalen och tömde mammas rabatter.

Sen broderade jag små kvistar på lakansväv, sydde påsar och fyllde med lavendeln. I år blev det en lite mjukare färgskala och jag tycker faktiskt det blev mycket finare! Jag har också gjort påsarna något större och lavendeln räckte till 14 exemplar.

Jag tar med dem till Konsthantverksdagen på lördag, om det är någon som behöver till garderoben! Det förträffliga med lavendel är att den inte bara sprider en ljuvlig doft, utan också håller malen på avstånd, så dina ylletröjor får vara ifred.

processer och prototyper

En av skoluppgifterna jag haft under den här månaden har varit att konstruera prototyper till mitt projekt. Det har varit oväntat svårt!

Jag har insett att detta verkligen inte är en arbetsprocess jag är van vid eller tar till naturligt. När jag får en idé klottrar jag oftast bara ner en snabb skiss på papper innan jag sätter igång. Jag har sällan tålamod att invänta rätt tid på dygnet eller införskaffa rätt material – jag tar det som finns till hands (vilken tur att jag bor i ett materialförråd).

Mer tanke än såhär gav jag inte min lappuggla innan jag började brodera.

Förra året var jag på Ateneum i Helsingfors för att titta på Tove Janssons 100-årsutställning. Jag minns att jag fascinerades över hur många gånger hon tolkat samma bild i olika tekniker, och gjort oerhört ambitiösa prototyper – många timmars jobb i akvarell inför en målning i olja. Det stämde inte alls med min egen arbetsprocess.

Jag tror att jag tröttnar ganska snabbt på motivet. Så snart jag gjort ett försök att avbilda det, må det vara lyckat eller misslyckat, vill jag gå vidare. All den tid jag då lägger på en prototyp dras från den jag vill lägga på det riktiga verket.

Samtidigt är det oerhört viktigt för mig att lära mig det här arbetssättet. Att kunna leverera seriösa prototyper är en stor del av att ta beställningsjobb och uppdrag eller söka stipendium och är troligtvis något som framtida samarbetspartners och arbetsgivare fordrar. Därför trälar jag vidare.

En yttepytteliten prototyp med motiv av en ljungpipare på kalfjället har jag lyckats frammana. Jag märker hur jag slarvar och broderar mest på måfå utan att dubbelkolla att det blir bra, eftersom jag vet att det inte är ”på riktigt”. Sen jag gjort den här bilden har jag också helt förlorat intresset för den. Jag känner mig klar.

Kanske är det ett personlighetsdrag, kanske har det att göra med att jag gör ett konstnärligt projekt snarare än utvecklar ett bruksföremål, kanske är det en kombination.

Betydligt noggrannare har jag varit när jag porträtterat lambgiftet på Faludden. Det är roligt att jobba i miniatyr, men svårt att inte bli för slarvig eller för den delen – för noggrann. I det här fallet är jag på väg att göra ett riktigt alster av prototypen. Att det ska vara så himla svårt!

Hur fungerar ni? Behöver ni planera, låta en idé växa, införskaffa rätt material och göra noggranna förberedelser innan ni sätter igång? Eller är ni som jag som springer huvudstupa in i nya projekt och upptäcker först i efterhand att ni börjat i helt fel ände?