loppis på Brick Lane och vårt Harry Potterska boende /London 2016

Brick Lane

Från blomstermarknad till loppmarknad! Vi promenerade från Columbia Road till Brick Lane där det vad knökfullt med bord och prylar.


Plåtburkar, läderväskor, hjortkranium and all things nice.


Marknaden höll oerhört ojämn kvalitet och en kunde gå från ett bord där allt var intressant till ett med typ gammalt elektronikskrot och saker i hårdplast. Standard loppmarknad med andra ord!


Men mitt i den sunkigaste delen gjorde jag ett fynd: En gammal akvarellask! Den ser kanske inte mycket ut för världen, men för mig var den en skatt – full av nyanser jag inte har i min morfars gamla låda. Två pund gick den på och använts flitigt har den gjort sen dess!


Vi vandrade vidare, förbi Brick Lane Bookshop vars fina skyltfönster inte fick plats i mitt 50 millimetersobjektiv.


In i diverse hemliga butiker bar det och alla bjöd de på lockande erbjudanden, som ”Jar of mixed bones”…


… och en uppstoppad skata!

Spitalfields

Sen hamnade vi i Spitalfields! En enorm pryl- och hantverksmarknad där jag och Andreas genomgick en smärre kris förra våren då jag inte fått nåt kaffe och han hatar marknader.


Den här gången gick besöket bättre för mamma och jag gillar marknader och jag hade druckit kaffe. Min enda ånger är att tyget till denna kaninskjorta inte fanns på löpmeter.


Nej förresten, det är min andra ånger! Min STORA ånger är att jag inte kunde köpa denna flamingoplansch för 100 pund fastän mitt hjärta dog för den. Jag smygfotade den för att aldrig glömma och jag tänker fortfarande på den ibland.


Efter ett par varv var det dags att tänka på refrängen. Snart skulle vårt tåg mot Kings Langley avgå.


Men först hann vi med kaffe och kaka invid stationen!


Vi kom ut till förorten lagom till att solen gick ner.

The Kings Lodge

Och hittade vårt fantastiska bed and breakfast, the Kings Lodge, som taget från en trollkarlsby.


Huset var från 1600-talet och en fick hålla sig i väggarna när en gick uppför trappan för allting var så snett och vint. I vårt sovrum fanns tre sängar fast den ena var bara en madrass utan botten (alltså det låg typ en kartong ovanpå sängramen, inga fjädrar, så det var tur att vi bara var två. Det kändes precis som att bo på The Leaky Cauldron.


Vi åt middag från det indiska take-away-stället en bit nerpå vägen och fick sitta i den stängda matsalen på lodgen. Så himla snällt!


Där fanns en hel samling gamla tekannor i olika hysteriska utföranden, men dem tittar vi på en annan gång va för nu behövde vi sova. Morgonen därpå skulle vi nämligen till Warner Bros studios och inspelningsplatsen för Harry Potter-filmerna!!!!!!!!!!!!!!!

6

den kreativa veckan 12/2017: ringlade krukor och självporträtt

Hej hopp, glad andra påskadvent och tack som själva sjutton för all kärlek på inlägget om mitt nya jobb! Wow vad fina ni är! Nu har det blivit dags att sammanfatta den kreativa veckan som varit, häng med!


Förra tisdagen ringlade jag upp basen till en kruka, något som aldrig kom med på bild. Efter helgen hade den torkat tillräckligt för att bli stadig och jag kunde jobba vidare med själva ytan utan att den säckade ihop. Jag polerade bort allt ringelmönster men tyckte den såg tråkig ut, så jag började skära ut små streck vid botten.


Som vanligt hade jag svårt att sluta i tid så nu är det streck överallt. Nåväl. Den är mest ett experiment för att jag ska kunna prova brännugnen på jobbet + tekniken och försöka känna in vilka åldrar den lämpar sig för.


I onsdags började några av mina elever måla självporträtt, och jag blev själv tvungen att testa att slänga ihop ett med materialet de använde (eller det har jag ju redan gjort, så ”tvungen” är fel ordval. Sugen då!). Efter ca 90 minuter såg det ut som på mittenbilden ovan! Jag använde bara en bred, platt pensel i syntet vilket var apjobbigt och inte alls min grej, men jag har som nån slags årsmål att utmana mig själv mer och testa nya grejer.


Slutresultatet blev i alla fall såhär! Akryl på duk och bara primärfärgerna (rött, blått och gult i en kall och en varm nyans) samt svart och vitt för att eleverna ska lära sig blanda.


Broschbroderiet har fortsatt. Mikaela fick den första monsteran jag gjorde i födelsedagspresent, så jag var tvungen att göra en ny! Sen gav jag mig på en variegata men jag tycker mest det ser ut som en fotbollsflagga just nu pga alltför knalliga färger.


I torsdags gjorde jag en liten akvarell som började som en kladd men som utvecklades till en idé. Vi får se om jag lyckas slutföra den!


Och just det, i helgen vävde jag ju ihop med Monthly Makers-gänget! Det är första gången sen fritids och det tycker jag syns, hehe. Men det var roligt!

Veckans länktips:
+ Fredrika har börjat samla in våra bidrag på Monthly Makers-temat geometri!
+ Färgs superintressanta och dö-nördiga guide till olika penslar. Spännande som en bra deckare! Obs ej ironi, kunde inte slita mig.

Jag har funderat lite på det här med länktipsen i DKV. Ursprungsidén var att jag skulle länka bort och ut från den del av bloggvärlden där jag själv rör mig, men på sista tiden har jag märkt att jag vill ha med allt som jag läser som är bra. Då får jag prestationsångest för allt jag inte hinner läsa, eller råka glömma bort att länka, och så är risken att det bara blir en rundgång mellan bloggar ni kanske redan läser. Därför ska jag försöka återgå till utgångsläget att hålla tipslistan kort och relevant, och istället leta efter ett annat forum för att dela sånt jag gillar i min närhet. Så ni vet! Om ni vill kan ni ju följa mig på Bloglovin, där sparar jag ner en massa fint!

Så! Hur har er vecka varit och vad jobbar ni med för projekt och vad längtar ni efter och vad gör ni idag?

6

möteshelg med Monthly Makers


I helgen hade jag möteshäng med tre fjärdedelar av Monthly Makers-värdarna! Vi var hemma hos mig, eller närmare bestämt i föreningens källarlokal, och snackade mål, bloggande och kreativitet i dagarna två. Jag började inte fota förrän vid lunchen, vilken intogs uppe hos mig på våning fyra!


Det bästa med att umgås med andra bloggare är att en inte längre är den konstigaste personen i lunchrummet. Vi stod i kö för att fota dukningen och varandra.


Fina Stina.


Topp-3 felexponerade bilder som får vara med ändå. Emilia ju!


Och Mikaela! Vi hjälptes åt att duka/fota bordet och uppdatera Instagram med #MonthlyMakersMeet.


Julia, Johanna och Beatrice hängde i soffan.


Så slog vi oss ner! Det blev plockmat för hela slanten.


Wilda, Julia och månadens värd – Fredrika!


Vi åt och brainstormade inlägg vi önskade av varandra.


Jag var för exalterad för att ställa in skärpan och slutartiden rätt.


Sen tog vi med oss kaffekopparna och flyttade tillbaka till källaren där vi tömde ut en halv garnbutik på bordet (det mesta från mitt restgarnslager, ack detta materialhoarderi).


Nu skulle det nämligen vävas!


Och snackas Facebooksidor, Instagram, foto, och ännu mera blogg.


Tills tiden var kommen för kaffepåfyllnad – och överraskningstårta! Tvenne värdar hade nämligen fyllt år och jag hade bakat mitt livs första gräddtårta. Den stod i kylen med papper tejpat om sig och orden HEMLIGT i versaler, men jag tror inte Mikaela eller Julia anade någonting förrän vi kom sjungandes på parad.


Vi avslutade kvällen med en hetsig och härlig bloggpepprunda där alla fick ge feedback på tid. Så fint, motiverande, stärkande och inspirerande att få ta del av sin blogg ur andras ögon! Nu ska jag försöka ta tag i den där förbaskade bloggflytten igen.


På söndagen hade vi förmiddagsmöte och åt gemensam lunch på stan innan vi tvingades bryta och ta farväl av dem som skulle hinna med tåg och flyg. Jag, Beatrice, Stina och Emilia gjorde stan på egen hand.


Jag visade Beatrice färghimlen på Kreatima och snackade akvarellpenslar, pigment och papper ett slag.


Sen sa vi också hej då och ses snart!

Missa inte Wildas, Beatrices och Emilias inlägg från helgen!

Nyfiken på hur det såg ut förra gången vi sågs? Här är Karlsborgsträffen i tre delar: Nymans café, Sandras hem och Nymans verkstäder!

10

mitt nya jobb

Tänk att jag alltid gör såhär mot mig själv, och mot er! När det händer något som kastar min vardag över ända så skriker jag ut i stjärnrymden att ”Hallå, det har hänt nåt fantastiskt! Jag berättar mer när jag hittat min plats i omloppsbanan!”. Sen går veckorna, eller månaderna, och för varje dag blir det bara svårare och svårare att ringa in och förklara allt som sker, samtidigt som prestationsångesten ökar och jag inser att det kommer ta mycket längre tid än jag trott att hitta min plats och komma upp i fart, och för hjärnan att processa allt som händer och producera en någorlunda sammanhängande sammanfattning. Hur ska jag nu skriva så det väger upp för en två månader lång cliff-hanger?

För nu har det gått två månader sen jag började på mitt nya jobb, och jag har inte sagt ett knyst om saken sen jag nämnde att jag skulle inleda ett nytt kapitel, och ”berätta mer sen”. Sen har en väldigt flytande innebörd i min värld. Men jag tänker att sen får vara nu och det får bli vad det blir, vad det är just nu. Jag utvecklas hela tiden i min nya roll, upptäcker saker om mig själv och hur jag fungerar, hur andra människor fungerar och hur världen fungerar, saker jag vill dela och diskutera med er och som nu hopas i ett nästan oöverstigligt berg för att jag inte vet var jag ska börja. Vi kan väl konstatera att jag har blogguppslag för en hel livstid (utöver mina 250 påbörjade utkast då, hehe).

Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket under de här månaderna, fortsätter utmana min fantasi och problemlösningsförmåga varje dag, samtidigt som jag upptäcker hur bra jag faktiskt är på det jag gör.

För jag har fått jobb som bildpedagog.

När jag höll på att kapsejsa under stressen i december så var det inte bara standard servicejobbstress och allmän julstress, utan också den totala panik som uppstod när mitt drömjobb annonserades ut och jag kom att ifrågasätta hela min vardag så som den såg ut. Flera nätter i rad satt jag uppe sent och kämpade med mitt personliga brev, kämpade med prestationsångesten, kämpade med oron över min bristande erfarenhet och den totala skräck det kan innebära att få snudda vid sina drömmar. När möjligheten presenterats fanns liksom ingen återvändo, inga alternativ, ingen möjlighet att vänta på nästa chans. Jag bara måste göra det här.

Att jag skulle kallas till intervju var så fantastiskt att jag darrade i en vecka, att jag ett par dagar innan julafton skulle åka tillbaka för att skriva kontrakt och sen säga upp mig från butiken var rent overkligt. ”Vilken himla julklapp” sa Anna María, och precis så var det. Vilken himla julklapp!

Den 16:e januari började jag jobba, och det var som att klamra sig fast utanpå den där rymdfarkosten och försöka hänga med (förlåt, jag har fastnat i den här metaforen nu). Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv som under den här tiden, heller aldrig så nyfiken på morgondagen. För jag jobbar alltså heltid med inspiration, hur fantastiskt är inte det? Varje dag får jag visa och berätta, hjälpa, lyfta och se människor hamna i flow, övervinna problem och utvecklas i sitt kreativa uttryck. Jag vill gråta när jag skriver det här för att det är så bra, varje litet ögonblick av det – även när de retar gallfeber på mig, tröttnar, ger upp, stökar, slarvar, inte vill eller bara inte orkar, för varje dipp följs av en så hög våg.

Just nu händer det saker med mig i stort sett varje dag, för jag är så ny på det här. Efter varje lektion jag genomför får jag reflektera och omformulera, förbättra och anpassa uppgifterna efter olika grupper, olika åldrar, olika individer. Men det går bra. Det går så himla bra! Jag har fått så mycket inspiration tillbaka av de här två månaderna och jag önskar dygnet vore dubbelt så långt så jag kunde förvalta den ännu bättre. Nu däckar jag mest framför en serie när jag kommer hem om kvällarna.

När jag skissar föremål på tid, gör heraldiska sköldar, grundmålar 40 stuvbitar duk och provmålar budgetfärger är det alltså inte bara min experimentlusta som fått frispel, utan jag som utformar och testar nya uppgifter. För så ser min arbetsdag ut: Experimentera, planera, inspirera, reflektera. Måndag till fredag. Lyckligast på jorden är jag nog faktiskt, och så tacksam att få göra detta till min vardag.

Det är inte vilket bildlärarjobb som helst heller, kurserna är förlagda efter skoltid så till mig kommer elever med ett eget intresse, som vill skapa mer än de hinner i skolan och kan göra hemma. Jag möter 130 elever i veckan, i åldrarna 6 till 20 år och på alla möjliga olika stadium av sin process. Varje problemformulering jag ställs inför är unik och kräver stora delar av min fantasi och egna erfarenhet för att hjälpa till att reda ut, varje överkommet hinder är lika mycket en seger för mig som för eleven.

Jag har vikariatet fram till sommaren, och förhoppningsvis får jag förlänga året ut. Men även om det skulle ta slut prick nu har dessa två månader nog varit mina mest utvecklande någonsin. Tack livet (och himlens alla stjärnor), för att jag får ha det såhär precis just nu!

28

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.