Så var det äntligen dags, för tredje året i rad.
Septembers höjdpunkt: Skansens höstmarknad.
Jag åkte dit med dessa tu.
Här fanns ost och marmelad i alla utföranden.
Finheten överskred alla rimliga gränser.
Gnestapenseln! Grafisk perfektion. Är det någon som känner användningsområdet för den nedersta till höger? Jag glömde fråga. Kanske är det för att få perfekt äggspridning när en penslar bullar. Eller för att måla mellan springorna i element, typ.
Köpte tisdagsost.
Höstmarknadshunken hittade en hatt som han inte ville ha. Synd.
Smedjan.
Blir i ett sånt himla behov av spik när jag ser det här.
Vi gick till fina fina Skånegården.
John stod i.
Den sensationella Lisa övervägde huruvida hans arbetskraft var värd några rovor eller ej.
Det är så fint här.
Ett fotoalbum låg framme på bordet. I mitten ser vi Emil, som växte upp i Skånegården på 20-talet och sedermera sålde den till Skansen. 190 centimeter över havet lär han enligt uppgift ha varit – ett bekymmer kan tänkas under ett tak så lågt att jag måste ducka.
I kammaren var det kallt, men Emils mamma brukade värma tegelstenar åt honom att lägga i sängen. Skönt!
I skafferiet fanns utrymme för saft och sylta.
Drömmen. En dag ska jag lära mig väva!
Vi investerade i karamellstrutar för att orka de tre obligatoriska varven en måste gå kring marknaden. Första för att titta på och ta in allt, andra för att bestämma sig och tredje för att spendera sina slantar. Jag köpte även rött bläck som inte fick vara med på bild den här gången.
Det pågick någon slags tävling.
Som den här killen vann.
Och den här killen förlorade.
Den sensationella Lisa visade traditionsenligt hur styltorna skulle stå. En annan krigade nerför backen på de högsta exemplaren.
Sneglar på de här scarfarna år efter år, och alla stickade handledsvärmare.
Sen gick vi för att spana djur.
Bäckman var ovanligt upprymd för en som uttalar orden ”man kan inte se berguven, den är dold bakom klippan”.
Det pågick sälmatning.
Herrefolket.
Bisa och nån svamp.
foto av JOHN
Vi kubbade förbi älghägnet (hashtag hatar älgar fyfan) och det enda utländska bygget på Skansen (Vastveitloftet från Norge ligger också granne med ambassaden på andra sidan vattnet – apropå onödigt vetande).
Hade intensiva näradjurupplevelser.
Träffade Leo!
Träffade även Ralf! Han hade blivit stor och bytt färg.
Sen lämnade jag duon lite snabbt för att kila över till Cirkus, träffa familjen och se Spök i ett par timmar. Den var bra – humoristisk och välspelad. Jag saknade lite frustration och sorg, men pjäsen var underhållande och knappast förtjänt av den ganska keffa kritik den fått.
Därefter mötte jag upp sällskapet igen på Lilla Hasselbacken och med var Elin Den Bästa som just slutat jobba.
Sen kom det en pirat. Det var mycket underligt.
Ser fram emot att göra det här med er varenda höst i resten av mitt liv.
(Förra årets besök kan ni se och läsa om här.)
