Det är svårt att missa just nu, men jag vill att det ska vara fullkomligt omöjligt:
1. Emelie Eriksson om American Apparels unisex-plagg.
2. 33 anledningar till varför feminism behövs.
3. Flicka började blöda av glasflaska i underlivet – killar frias från våldtäkt.
På den ljusare sidan: Jimmy Åkessons ansiktsuttryck när han blir liknad vid ett flaskskepp.
Hubbe och den dagliga djävulsdyrkan.
Vaknade ur vintervilan. Det är som att jag är permanent trött och nedstämd hela vinterhalvåret för att ta igen för att jag aldrig sover om våren eller sommaren. Inatt slumrade jag inte till för en minut ens.
När solen gick upp och kantade allting med guld gav jag upp alla försök, snodde in mig i en filt och satte mig på balkongen istället.
Trots att jag jobbat hela gårdagen och alltså snart dygnat har jag faktiskt aldrig haft det såhär bra. Jag bor förmodligen bäst i världen och jag ägnar hela dagarna åt att göra det roligaste jag vet. Om helgerna jobbar jag och vilar aldrig men får så mycket energi av människorna jag har omkring mig. Lederna värker inte lika illa längre och världssmärtan är uthärdlig. Jag är så himla tacksam för varje ögonblick av den här våren.
London 23-26 april. Dag 2: Stadskärnan.
Den andra Londondagen började vid 3-snåret med att Jonas väckarklocka från morgonen dessförinnan ringde. Eftersom telefonen var instängd i säkerhetsboxen av ~metall~ ovanför Jonas huvud multiplicerades vibrationssignalerna med några tusen och det tog väldigt lång tid att förstå var helvetet befann sig. Jonas sov som en död medan Andreas höll på att riva sin våningssäng i vredesmod. Jag, som sovit längst i sällskapet och är lugnet själv i pressade situationer försökte väcka Jonas och be honom slå in knapplåset på telefonJÄVELN utan framgång, varpå jag övergick till strypgrepp och till sist kom Andreas nedrasande från överslafen och slaktade åbäket (telefonen, inte Jonas).
Sen sov vi ostört till sjutiden ungefär då brandalarmet gick. ”Det är ju osoft att brinna inne men det vore fan värt det för att få lägga sig ner igen”, sa Andreas och så la vi oss ner igen för alla brandövningar har gjort oss lite för avslappnade i nödsituationer.
(På bilden: bakfylle-Nils i mysbelysning.)
Ett par timmar senare vaknade vi för tredje gången, en aning mosiga i huvudet, och konstaterade att det erbarmliga hostelet tyvärr inte var nerbrunnet. Vi ägnade en stund åt att försöka hitta ut.
Sen behövde vi verkligen frukost. Gick via St Pancras.
HP-vibbarrr.
Tillbaka till the Rocket.
Bra att äta bakisfrukost på samma ställe som man gick ut kvällen innan, tänkte vi.
Så svullade vi i brittiska delikatesser. Tex ”klägg”.
Och macka.
Efter ett antal espresso var vi redo att göra upp en dagsplan.
Vi tog tuben.
Till Farringdon.
Där jag hittade min framtida adress.
Solo motorcycles only. Som en datingspot för knuttar.
Fann ett café.
Och hälsade på en som en i sällskapet var släkt med (gåtfullt).
Nils, som inte varit sugen på klägg, fick sin frukost. Lucas berättade att ”Man kan lugnt säga att du missade Bra karaoke igår, Alicia.” och Nils sa att ”Jag kan i alla fall konstatera att What is Love är en jävligt svår låt att sjunga. Den innehåller fler ord än ’what is love?’.”. (Överdrivet användande av interpunktionstecken.)
Sen plockade vi upp Lucas vän Malin och åkte tåg igen. I förgrunden pågick passion.
Bandbild.
Färden gick via Supreme till en seriebutik.
Jag ville ha allt men nöjde mig med Amphigorey av Edward Gorey. Den innehåller bland annat detta pedagogiska och användbara alfabet.
Traskade in mot stadskärnan.
Via Liberty.
Till Carnaby.
Jag, Nils, Lucas och Andreas högg in på resans första fish and chips(!!!) samt trakasserade servitrisen medan övriga uppsökte pub.
Sen slöt vi upp med the Dung igen. SeparationsångesteN.
Lucas ville ha ALLAS uppmärksamhet.
Jag var också med på den här resan förresten. Här är ett bildbevis.
Nils showade sitt partytrick med överrörliga leder. Han kunde nästan greppa ketchupflaskan genom att böja fingrarna bakåt. En aningen större modell hade varit en baggis.
Det blev jättedålig stämning.
Det går inte att med bilder beskriva hur utomordentligt obehagligt överrörliga Nils leder är. Jag lovar att inte filma nästa gång.
Såg en så fin man. Åh, wow.
Såg massor av fina män! Åh wow!
Såg Döden som var ute (fast faktiskt inne) och cyklade på sin blommiga cykel i sin läkarrock med sina Clark Kent-glasögon igen.
Vi gick till Selfridges på Oxford Street för Nils var i akut behov av nya skor och jag har dille på TV-serien. Det var precis så häftigt som en kunde vänta sig.
Såg en snabb bil och en ännu snabbare ko.
(Här har jag en bild som ska publiceras om ett par månader men som tills vidare är censurerad av Nils p.g.a. hemligt.)
Guldskor! Prickiga strumpbyxor! Illrött hår! Blomsterkappa! Neonrosa sneakers! Tyllkjol! Så fina.
Den som begriper varför jag tyckte det var relevant att fotografera detta varuhusnamn får min hand och halva kungariket.
Smygfotade bra turban och skor.
Sen styrde vi kosan hemåt och Andreas och Jonas hade en trekvarts lång diskussion om high risk/high reward kamouflerat till en debatt om huruvida det var eller inte var förlåtligt att Jonas valt att köpa lättsaltade chips istället för chips med smak av tex chili, jordgubb eller avlusningsschampoo. Plus:
Andreas: Jag hatar hästar och kor.
Jonas: Hur är det med andra kodjur? Typ gnuer?
Andreas: Nej, nej, nej. Jag har i allmänhet svårt för entåiga hovdjur.
Men dagens äventyr slutade inte på Clink 78 (som tur var). Nu skulle alla männen tvagas inför…
MIDNATTSPREMIÄREN AV IRON MAN III PÅ IMAX. Betyg upplevelse: 100/5. Betyg film: Bättre än tvåan, inte i närheten av the Avengers. Mycket bra rulle med några brister. Kommer se den mången gång. RDJ forever osv.
.
Så gjorde vi Big Ben och parlamentet trots allt. At 3 a.m. och uppfyllda av repulsorkraft.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.