hemodlade rotfrukter och hundra hästar när vi drack midnattswhisky och mötte Sista Bossen under Det Bästa Dygnet Någonsin
En eftermiddag i början av augusti gav vi oss ut för att spendera det bästa dygnet någonsin i Chateau de Prunus Padus.
Det lite syns på detaljerna vem som bor där.
Vi ägnade en högtidlig stund åt att dra upp kvällens måltid ur jorden. Jag fick ny matnyttig (he he) inspiration till den måttligt lyckade balkongodlingen.
Petter var rymdens bästa värd och serverade Pimm’s.
Så chillade vi i solen tills hon gick ner.
För-åt.
Medan majskolvar och kyckling låg på grillen.
Allt var turbogott, oh my oh my.
Och närmare midnatt anlände mäster Nils! Nu var allt fulländat.
Då tog värden ut whiskybrickan. Resten är historia.
Morgonen, jag menar eftermiddagen, därpå stod byggherren och välkomnade de uppstigande gästerna.
Emedan han knaprade på en morot.
Vi stekte upp gårdagsresterna.
Petter serverade tomater från trädgården. Vid getens bockfot vilken lyx!
Han vattnade även äggplantorna.
Och klippte gräset. Barbröstad. I beer-goggles. Naturligtvis.
Idyllen alltså. Allt var frid och vin.
Så bar det ut över åkrarna på äventyr.
Vi hittade ponnysar!
Sandwall demonstrerade sina hästviskarskills.
Medan Andreas var mer skeptisk.
Efter en stunds klappande och matande över staketet gick vi vidare.
Men där vi hamnat fanns varken de utlovade hästarna eller några kor. ”Vad är det som råmar då?” undrade jag. ”En motorsåg”, trodde Petter. För säkerhets skull fortsatte vi en liten bit till på färden och det visade sig vara det bästa vi gjort pga…
… möttes av detta!!! Hashtag regnbågs-lense flare.
Nu var jag bortom all kontroll.
Andreas klappade mycket tveksamt en liten isabell. På mitten för säkerhets skull. Framgång likväl!
FUUUUUX!!!
Det var så fint och idylliskt och vackert väder att vitbalansen ba nehe-hej. MEN INGEN BRYR SIG!
Andreas vågade med rätt pedagogisk vägledning (hysterisk tjej hej) så småningom att klappa ganska många hästar.
Sandwalls connection med alla fyrfotingar var i sanning beundransvärd.
Men i fjärran, mitt på stigen mellan oss och målet, vaktade Sista Bossen. Skulle vi klara oss förbi med livet i behåll? Nu var det flera som började tvivla.
Plötsligt hände detta. Det finaste ögonblick jag har bevittnat! Vill göra så många hjärtan att html-mallen till den här bloggen aldrig går att reda ut igen.
(Sen hände detta.)
Och Sista Bossen visade sig vara turbosnäll. Hästhunken Nils illustrerar. Vi tog oss alltså vidare.
Till korna!
Vid Dumbledore vad kralliga de var. Ni ser ju på perspektivet hur liten jag är i förhållande.
Tjuren var lika bred mellan ögonen som de andra var om baken.
Jag förälskade mig i den här skönheten. Ska måla henne vid tillfälle.
Och här kan en få för sig att vi skulle ha tröttnat på varandras sällskap men det hade vi inte så vi begav oss in till stan och åt middag på Wagamama och sen såg vi Pacific Rim på Riggan och sen konstaterade jag och Andreas att vi ville vara tillsammans närmare bestämt jämt. Bra dygn.