27 september, 2013
In
Uncategorized, Verandaliv
lenger, og lenger, og lenger og enda lenger opp
rubrik ur DRØM VIDERE, VIOLETA av KAIZERS ORCHESTRA
21 september, 2013
In
Uncategorized, Verandaliv
hemodlade rotfrukter och hundra hästar när vi drack midnattswhisky och mötte Sista Bossen under Det Bästa Dygnet Någonsin
En eftermiddag i början av augusti gav vi oss ut för att spendera det bästa dygnet någonsin i Chateau de Prunus Padus.
Det lite syns på detaljerna vem som bor där.
Vi ägnade en högtidlig stund åt att dra upp kvällens måltid ur jorden. Jag fick ny matnyttig (he he) inspiration till den måttligt lyckade balkongodlingen.
Petter var rymdens bästa värd och serverade Pimm’s.
Så chillade vi i solen tills hon gick ner.
För-åt.
Medan majskolvar och kyckling låg på grillen.
Allt var turbogott, oh my oh my.
Och närmare midnatt anlände mäster Nils! Nu var allt fulländat.
Då tog värden ut whiskybrickan. Resten är historia.
Morgonen, jag menar eftermiddagen, därpå stod byggherren och välkomnade de uppstigande gästerna.
Emedan han knaprade på en morot.
Vi stekte upp gårdagsresterna.
Petter serverade tomater från trädgården. Vid getens bockfot vilken lyx!
Han vattnade även äggplantorna.
Och klippte gräset. Barbröstad. I beer-goggles. Naturligtvis.
Idyllen alltså. Allt var frid och vin.
Så bar det ut över åkrarna på äventyr.
foto av PETTER MÅNS HÄGG
Vi hittade ponnysar!
Sandwall demonstrerade sina hästviskarskills.
foto av PETTER MÅNS HÄGG
Medan Andreas var mer skeptisk.
Efter en stunds klappande och matande över staketet gick vi vidare.
Men där vi hamnat fanns varken de utlovade hästarna eller några kor. ”Vad är det som råmar då?” undrade jag. ”En motorsåg”, trodde Petter. För säkerhets skull fortsatte vi en liten bit till på färden och det visade sig vara det bästa vi gjort pga…
… möttes av detta!!! Hashtag regnbågs-lense flare.
foto av ANDREAS FAGERSTRÖM
Nu var jag bortom all kontroll.
Andreas klappade mycket tveksamt en liten isabell. På mitten för säkerhets skull. Framgång likväl!
FUUUUUX!!!
Det var så fint och idylliskt och vackert väder att vitbalansen ba nehe-hej. MEN INGEN BRYR SIG!
Andreas vågade med rätt pedagogisk vägledning (hysterisk tjej hej) så småningom att klappa ganska många hästar.
Sandwalls connection med alla fyrfotingar var i sanning beundransvärd.
Men i fjärran, mitt på stigen mellan oss och målet, vaktade Sista Bossen. Skulle vi klara oss förbi med livet i behåll? Nu var det flera som började tvivla.
Plötsligt hände detta. Det finaste ögonblick jag har bevittnat! Vill göra så många hjärtan att html-mallen till den här bloggen aldrig går att reda ut igen.
(Sen hände detta.)
Och Sista Bossen visade sig vara turbosnäll. Hästhunken Nils illustrerar. Vi tog oss alltså vidare.
Till korna!
Vid Dumbledore vad kralliga de var. Ni ser ju på perspektivet hur liten jag är i förhållande.
Tjuren var lika bred mellan ögonen som de andra var om baken.
Jag förälskade mig i den här skönheten. Ska måla henne vid tillfälle.
foto av PETTER MÅNS HÄGG
Och här kan en få för sig att vi skulle ha tröttnat på varandras sällskap men det hade vi inte så vi begav oss in till stan och åt middag på Wagamama och sen såg vi Pacific Rim på Riggan och sen konstaterade jag och Andreas att vi ville vara tillsammans närmare bestämt jämt. Bra dygn.
14 september, 2013
In
Uncategorized, Verandaliv
kyss en prins og dans
Kärlek till er för insiktsfulla, klarsynta kommentarer på mitt inlägg om prestationsångest. Blir så himmelens peppad och jävlar anamma av er som läser, kommenterar och inspirerar. Tack!
Apropå kärlek. Idag har jag fotograferat bröllop. Fin grej! Hoppas kunna visa mer en annan gång.
Apropå kärlek igen. Ikväll spelade Kaizers Orchestra sin allra sista konsert. Jag livestreamade från Stavanger och hulkade till Hjerteknuser, Forloveren och Drøm videre, Violeta i vanlig ordning. Omåttligt sorgesamt.
Nu inväntar jag klockslaget halv tre då jag ämnar dricka vin och vara vaken tillsammans med den bästa personen jag vet. Apropå kärlek än en gång.
rubrik ur SISTE DANS av KAIZERS ORCHESTRA
10 september, 2013
In
Konst och kreativitet, Uncategorized
lösryckta reflektioner kring den där oregerliga makeriförlamningen
I mitt huvud bor det tusentals broderiskisser, målningar och saliga tingestar som aldrig mina händer förmår skapa fram. Varför är det så?
Pågående projekt med loppisfyndat garn och tyg, bomull på linne, blodfläckar.
I månader har jag varit sugen på att brodera, men blir omotiverad vid tanken på att rita mönster och räkna stygn. Jag har en skrivbordslåda full med tjocka, fina akvarellpapper men förlorar all inspiration framför ett vitt ark.
Igårkväll hade jag minstebror över i sjukstugan för fika, middag, HP-filmtittande, Pottermore-surfande (Nighthex 4973, vad heter du?) och broderikurs. Vi bildgooglade Slytherinemblemet och inom några sekunder hade jag gjort två skisser på möjliga broderier. Överförde den ena till tyg och så var han igång. Plötsligt så enkelt.
Jag reflekterar lite kring vad jag behöver för att lura prestationsångesten som hindrar mig från att påbörja ett projekt. Oftast är det så simpelt som att inte låta tanken bli färdigformulerad förrän jag satt igång. Detta är knappast ett problem eftersom jag alltid vill göra allting genast, men innebär också att mina innerligaste drömmar är dem jag inte fullföljer.
Clive, 2013, akryl på byggsopsfyndad bräda.
Jag har heller aldrig motiverats av de bästa färgerna, de finaste penslarna eller det renaste papperet. Har alltid känt mig låst och stressad av dyrbara konstnärsmaterial. Först när jag började studera Levande Verkstad kom jag att på allvar reflektera kring detta och insåg att jag föredrar att utgå från ett karaktäristiskt fläckat papper, ett tyg med ett bra hål i, en bräda med fin struktur. Jag tycker om att fynda mina material på loppis, i pappersåtervinningen och i byggsoporna. Jag går igång på tanken att ta något som betraktas som förbrukat skräp och göra det till någonting annat.
Och ibland handlar det om egocentrism och att frångå det egna jaget för att börja i samråd med någon annan, eller göra något för dennes skull. Sällan har jag broderat så dedikerat som på morbrors fjolårsjulklapp.
Pågående projekt med loppisfyndat garn och tyg, bomull på linne.
De senaste åren har jag jobbat mycket med och lärt mig att hantera stor del av min estetiska prestationsångest (även om jag fortfarande får magkatarr av högskolepoäng och mail som måste besvaras – tack skolsystemet/duktighetsidealet/patriarkatet). Jag tror att jag idag har förhållandevis enkelt för att gå från idé till handling, men jag önskar mig mer tips, tankar, genvägar och ledsagande genom livslång självhantering. Hur handskas ni med prestations-ångesten och den makeriförlamning som följer?