april förra året: blommor, bjällror och att upptäcka Värmdö

Nu är tiden då allt blir ljusare och varmare för varje dag. När naturen bjuder små överraskningar var morgon. Snödroppar, krokus och tussilago. Finns det något finare ord än tussilago? Det ska min framtida kanin heta.

April och maj är mina bästa månader, men jag försöker hålla förväntningarna lite mer dämpade eftersom jag var så taggad för mars som mest regnade och snorade bort. Jag ser fram emot påsken, att promenera Tjustviksrundan, sy och kunna sitta på en bänk i solen utan att frysa. Kanske åka till Skevik och fota ett gammalt hus jag vet ska finnas där.

I april förra året bar jag blommor på både klänning och i håret. Det känns i hela kroppen för mig när det blir vår. Det är som att jag också vaknar.

Andreas köpte en enorm chokladkanin på påskrea som jag knaprade på en hela veckan (obs total lögn, jag kan äta upp choklad hur snabbt som helst). Runt halsen satt en rosett med bjällra som Tofslan fick ta över.

Jag gick på långpromenad runt Kvarnsjön för första gången och såg både tranor och fiskgjuse. Snön låg visst kvar än på sina ställen, så jag har den här bilden med som en påminnelse till mig själv att inte bli besviken om den gör en ny påhälsning.

På jobbet byggde jag mitt zebrahuvud i papier-maché och hade väldigt roligt. I år jobbar jag med en kanin men har glömt att ta process-selfies. Det får vi åtgärda!

Jag broderade på min nya arbetsskjorta för den här terminen fick vi nya lokaler och jag var i två olika bildsalar varje vecka. Olika bildsalar kräver olika broderade arbetsskjortor, det står i lagboken!

Jag invigde friluftsmålerisäsongen med mitt första Värmdömotiv, en bild av Kattholmen. Frös penselhanden av mig i snålblåsten men glädjen i att kunna sitta ute och måla värmde upp tio gånger om.

Jag fick veta att en kär vän gått bort, och till begravningen broderade jag ett sorgesmycke. En pärlkantad brosch med stockrosor som var hennes favorit. April var starka känslor och skarpa kontraster mellan dem. Minnet om livets skörhet har jag med mig när det nu åter blir vår.

Till projekt Landskapssömmen broderade jag ett självporträtt i svartstick. Jag utgick från en teckning jag gjort framför spegeln, utan att titta på pappret och utan att lyfta pennan.

Att våren kom innebar också att jag kunde börja utforska mitt Värmdö på allvar. Nya skogsstigar uppenbarade sig under snön och jag kunde vandra ensam i timmar bara för att ta in det faktum att vi nu bodde så nära naturen. En livslång dröm som plötsligt gått i uppfyllelse. Jag kunde knappt tro det. Och inte hade jag en aning om att de allra finaste promenadvägarna fortfarande var kvar att upptäcka.

Hur såg ditt april ut förra året, och vad väntar du av månaden som kommer?

mars är semmelvåfflor och cowboyliv

Mars är semmelvåfflor och vinter igen fast det nyss var vår. Att promenera samma varv varje gång och spana in genom avenbokshäcken. Vi rensar kök och hobby-kategorier och känner hjärtat lätta. Jag tar avsked av nästan allt mitt garn och lindar upp band i mjuka rullar.

Mars är små äventyr fast de är lätta att missa. En viss besvikelse över att orken, tiden, kraften och solen inte kom alla på en gång som man väntar sig när februari börjar tina. Vi åker till Rönninge by och klappar getter. Jag hittar en liten stuga nere vid vattnet och tänker att det är synd att den ligger i Täby för mer perfekt Värmdömotiv har jag väl aldrig sett. Svärsysterdottern har lärt sig säga nej och jag försöker fortfarande lära henne säga bofink. Vi ser havsörn och äter våfflor igen.

Olivträdet som jag trodde var dött har fått nya skott. Jag sträckläser Rich Boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli och måste andas mig genom flera dagar innan jag är redo att börja en ny titel. Byter till Wonder Boys av Michael Chabon som är precis lika bra. Orken går i vågor så som vädret går i skurar.

Mars är lökväxter som huttrar under rosenbuskarna. Hukar sig tveksamt som för att fråga om kusten är klar. Bara i skydd av de mest vildvuxna snåren spirar krokusarna som gömda juveler i grånat fjolårsgräs. Det är scilla och röda marktäckare jag inte vet namnet på.

Mot slutet av mars är jag sjuk och lär mig spela datorspel för första gången sen Pettson i Trädgården. Jag trycker på pistolknappen när jag ska trycka på pratknappen och lever cowboyliv i 1800-talets vilda västern, precis som mitt hjärta drömmer om. Med halsen i en förkylningens snara och pickadollen i hölstret ser jag till sist våren komma till Gustavsberg. Ett par skopor glass till så är jag redo att möta den.