när vi spontanköpte en lägenhet

Jag har ju hummat lite om stundande förändring och ett krävande maj. Nu ska jag berätta för er om en grej som hände redan i februari, nästan av sig självt som om det hela tiden varit meningen att den skulle hända. En sån där grej som är svår att formulera sig kring och som det dröjt ända tills nu innan jag lyckas samla ihop några ord om. Om när vi spontanköpte en lägenhet, och om att vi ska flytta igen.

Hela processen gick på en vecka.

På lördagskvällen såg jag annonsen. ”Det är ju där vi sagt att vi vill bo”, tänkte jag och klickade på länken. Ett par timmar senare hade jag googlat uppsägning av hyresrätt, bolån och slipning av köksluckor. Jag skickade länk och en halv roman information i sms till Andreas som var på fest. ”Du är knäpp”, svarade han. Dagen efter gick vi på visning. Vi gick två varv. ”Ska vi gå hem igen?” frågade jag. ”Vi går ett varv till först”, svarade Andreas. Efter det tredje varvet viskade han ”Jag vill ju bo här”. Det ville jag med.

Ni har ju relativt nyligen hört mig se tillbaka på januari och februari förra året, betacka mig för att vi inte är i samma situation nu med flytt och flyttuppackning. Ni har hört mig säga hur bra vi trivs i Nya Lyan och vad glada vi är att vi bytte andrahandskontraktet i stan mot förstahand i Gustavsberg. Trots att lägenheten är ett rum mindre och vägen till jobbet tar en timme och en kvart, enkel riktning.

Här skulle vi bo, i kanske fyra år. Tills vi gift oss och hade sparat ett tag till.

Så blir det nu inte.

Nu lämnar vi den här lägenheten (bottenplan, vänstra balkongen).

För den här (nedre botten).

”Så typiskt oss”

”Det vore så typiskt oss att köpa den första lägenheten vi går på visning av”, sa Andreas. Jag skrattade tacksamt åt att han kände samma sak. Vi gör så med jämna mellanrum, fattar stora beslut på magkänsla, och det har alltid blivit bra. Nya Lyan hade vi 24 timmar på oss att tacka ja eller nej till, baserat på planritningen då huset inte var färdigbyggt. Katterna adopterade vi ett par veckor efter att jag sagt att jag kunde tänka mig att ha katt. Min utbildning till Levande Verkstadspedagog blev jag erbjuden en reservplats till två timmar innan jag hade avtalat möte med chefen på mitt dåvarande jobb för att planera min framtid. Två timmar. Jag tog den, och idag jobbar jag heltid med kreativitet. Vi tackade ja till lägenheten och i Gustavsberg har vi känt oss mer hemma än på någon annan plats. Vi hämtade katterna och sen dess har mitt psykiska välmående gått i en spikrak uppåtkurva.

Nu har vi gjort det igen. Fattat ett livsomvändande beslut på ett ögonblick.

Tredje gången gillt

Inom en vecka hade vi skrivit kontrakt och så stod det klart att vi ska flytta igen. Vi börjar ju bli bra på det, detta blir tredje gången tillsammans. Men tredje gången gillt säger man ju, och den här lägenheten känns så fullkomligt rätt. Den är perfekt, den lämnar inget att önska eller drömma om. Här kan vi bo tills vi blir gamla, tills det är dags för Gotland där vi alltid sagt att vi ska sluta.

Vi lämnar inte Gustavsberg utan flyttar bara sju promenadminuter (i mitt travtempo) bort. Man går längsmed vattnet eller genom björkallén. Vi lämnar 55 kvadratmeter inklusive klädkammare som också räknas som förråd, för 82 kvadratmeter med ett arbetsrum åt mig. Vi lämnar en blåsig balkong med några enstaka timmar morgonsol om sommaren, för en stor altan och en liten trädgårdstäppa med ett körsbärsträd. För en egen syrenbuske, pion och två rosenbuskar utanför sovrumsfönstret. Vi lämnar ett asfaltsgrått hyreshus invid slumrande byggarbetsplats för ett brunt trähus mitt i det som en gång var slottsträdgård. Granne med tre av mina Värmdömotiv, och granne med skogen.

Nu lämnar vi denna utsikt.

För den här.

Det har tagit tid

Det har tagit tid att formulera sig kring den här flytten. Helt enkelt för att den känns alldeles för bra för att vara på riktigt. Vi trodde att vi hade lång väntan kvar innan vi kunde få bo såhär. Minst ett mellanlägesboende till. Kanske om tio år. Kanske aldrig. När kontraktet var skrivet kändes det ändå inte på riktigt. Jag har inte kunnat säga någonting förrän nu, när jag står med nyckeln i hand och vet att det är det. Det är på riktigt.

Vi är så tacksamma för slumpen, som först förde oss hit. För Nya Lyan, som välkomnade oss till Gustavsberg. För den orimliga tur vi haft som fick möjlighet att köpa den här lägenheten. Alla år av sparande, ända sedan veckopengen i barndomen. Alla års arbete. Jagandet av extrapass, ob-tillägg, helgdagar, heltid, fast anställning. Allt som lett hit. Till en hörnlägenhet på nedre botten, invid Farstaviken, Gustavsberg, Värmdö.

Det är så typiskt oss, att köpa den första lägenhet vi går på visning av. Och jag är väldigt glad för det, att vi törs, att vi litar på magkänslan. Just nu pågår en del renoveringsarbete innan vi kan flytta in, men med spackel, byggdamm och färg överallt vet jag redan att här kommer vi vara hemma. Här kan vi finna ro.