they tumble blindly as they make their way across the universe

Nu har jag äntligen och alldeles för sent sett Across the Universe (2007). Jag visste inte annat än att namnet var kopplat till the Fab Four men att historien var fristående och handlade om något annat, men tyckte Beatleselementet var skäl nog att kolla upp den.

Sagt och gjort. ”Något annat” visade sig vara en konstnärlig kille från Liverpool som far över till Amerika att söka sin bortsprungne far men istället möter kärleken och en massa smådestruktiva vänner. Allihop bor i kollektiv i New York hos en sångerska och lever ut rock’n’rolldrömmen med sex, droger och Beatlesmusik.
Hela filmen kompas av Beatlescovers, och mycket mycket fina sådana med personlig prägel och gott om själ. Jag skulle vilja bädda in favoriterna i inlägget men jag tycker så mycket om allihop att jag istället hänvisar till hela albumet på Spotify.

Själva filmen är ingen rak och rät spelfilm, utan musikal med många psykedeliska och fantasifulla inslag. Ungefär halvvägs möter huvudpersonerna Mr. Kite i en enda snurrig, lite Burtonisk Sgt. Peppers-härva och därefter är det LSD för hela slanten. Det snurrar och är färg överallt och alltihop är både spännande, otäckt (med pågående Vietnamkrig och våldsamma sammandrabbningar mellan motståndsaktivister och poliskår) och rakt igenom njutningsfullt.

Kan inte annat än rekommendera den starkt, till alla som gillar Beatles, sextiotal och filmer som inte bara är klarspråk och vinkelräta linjer. Himla vackert. Den lämnas inte tillbaka än på ett tag.

rubrik ur ACROSS THE UNIVERSE av THE BEATLES
2

en halv burk kanel och förvänd galopp på utebanan


Mötte upp Hanna i centrum vid elvatiden, köpte mjöl och återvände till mitt kök för bullbak. Vi gjorde dubbel sats fyllning och Hanna tömde halva kanelburken över sina medan jag kryddade måttligt med kardemumma. Perfektion.


Strategiska Klara trillade in mitt i gräddningsprocessen och lagom för att agera provsmakare.


Sen for vi till stallet för att bättra på träningsvärken.


Hanna och Gina.


Här är min häst Maravilla. Hon är sex år och andalusier men har inte mycket till hals och de muskler hon byggt sitter på fel plats och sådär värst mycket inriden är hon inte heller. Men idag red vi i förhållandevis lugn förvänd galopp och även om det inte var riktigt meningen är det ju alltid något.


Jag och Ärke-Maran.

foto: KLARA 

5

det bästa jag har

Jag skulle kunna skriva flera meter om det nya stallet, anledningen till att jag byter ridskola efter 12 år på den gamla och hur fantastiskt bra det känns att föra över hela min lön till världens bästa ridlärares konto för att få fara omkring på en knappt inriden sexåring en timma i veckan.
Men hur jag än vrider och hur jag än vänder på orden kan jag inte samla alla tankar och känslor eller formulera hur spännande och energigivande det är att få vara med och starta någonting alldeles nytt ihop med en riktig eldsjäl och förebild, två nära vänner och bara en handfull underbara hästar på en liten paradisgård långt ute i Ekerös urskogar.

Jag nöjer mig med att säga att jag fortfarande har träningsvärk efter terminsstarten i fredags, att jag längtar mig blå efter morgondagen och att jag kommer lägga alla mina sparpengar på privatlektioner och extrapass därför att jag bara vill göra hästrelaterade saker i resten av mitt liv.

Hanna och Fox i oktober förra året
5

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.