till Klehammarsård och sen snabbt därifrån

Medan jag hade semester och kunde spendera Gotlandsdagarna med att läsa och sy gardiner satt Andreas och jobbade inne i morfars ateljé. Så fort klockan slog fem slängde han igen datorn och vi sprang ut på långpromenad.

Ner genom grindarna som leder till världens ände.

Denna vackra paradisplats där vi förlovade oss för sju år sen. Med det poetiskt ljudande namnet…

Haugbjärgar.

Här stod strandkålen i full blom. Strandkålen som om hösten ser ut som vita skelettarmar med frön som små hårda pärlor.

Nu som en mjuk och fyllig brudbukett strösslad med vita blomblad.

Vi följde vattnet i riktning mot Klehammarsård. Gick i sakta mak för att hinna leta slipade glasbitar på De Bästa Fyndställena. Det allra bästa stället är här, vid några ensliga fiskebodar där glaset alltid verkar samlas vid iläggningsplatsen för båtar.

Längsmed hela kusten blommade det karga landskapet.

Vill ni se lite kontraster kan ni titta på bilderna från samma promenad, en höstdag 2018.

Strax innan Klehammarsård kommer vi förbi ett ställe där man verkligen går på lånad mark. Här är skrattmåsarnas och strandpiparnas och grönbenornas mark – som Ronja Rövardotter skulle säga.

Och strandskatornas.

Men just idag var det tofsvipans plats. Satan vad sur den var! Cirklade runt oss som ett paraply i storm och skrek sig alldeles hes.

Plötsligt såg vi varför. En mycket nykläckt tofsvipeunge hade villat sig ut på grusvägen. Vi skyndade snabbt därifrån för att inte störa.

Så kom vi till Klehammarsård, Andreas favoritplats. Där stod han och såg högtidligt bestämd ut ett slag medan jag rotade runt i vattenbrynet efter fler skatter.

Plötsligt så trampade jag nästan på dem. En slarvig strandskata hade lagt tre ägg precis i vattenbrynet, utan så mycket som en tångrugga till skydd! En blåsig dag med höga vågor och de här äggen skulle vara puts väck. Eller om jag varit en sån som tittar ut över havet och inte ner i backen. Klatsch! Strandskatan hade tur den här dagen och vi tog det som ett tecken på att vi skulle hålla oss borta från stenstranden.

Upp på vägen igen.

Och in i den snåriga, spöklika skogen där krumma tallar flätas samman av törne och spindelväv.

Tillbaka till huset där det vankades middag och ett parti kubb!

Som jag totaltorskade.

den första riktiga Gotlandsdagen

Vi hade redan varit ett och ett halvt dygn på ön när den första ”riktiga” Gotlandsdagen grydde. Men det är något alldeles speciellt med att vakna i hytten där längst nere på Sudret. Som om ingenting gills förrän då. Och det gjorde vi alltså för första gången den här morgonen.

Även om vi inte har tänkt flytta permanent till Gotland förrän om tre-fyra år så var det svårt att missa en visning av den lokala skolbyggnaden. Därför började vi dagen med att åka upp till samhället och titta. Inte skulle jag tacka nej till ett vardagsrum i en gammal skolsal med högt i tak och breda fönsternischer!

Eller en ateljé med ritbord vid detta fönster, va.

Hade det varit tre år fram i tiden hade vi nog givit oss in i budgivning på det här. En rätt hisnande tanke! Men nu nöjde vi oss med att drömma.

När vi kom ut från visningen och tillbaka till verkligheten hade det börjat regna. Inte så mycket förstås för det gör det sällan på Sudret, men tillräckligt för att vi skulle vilja knalla över vägen för att söka skydd en stund. Det fann vi på Vamlingbo prästgård där vi fick både lunch och fika. Säsongen var ännu inte riktigt igång så det var dukat inne i en av utställningssalarna. Mysigt att äta och titta på Lars Jonssons målningar samtidigt!

Toscapajen var grym! Maten också men portionerna är ganska små, vilket är väldigt bra om man tänkt fika efteråt.

Tillbaka i huset fortsatte det regna och blev riktigt kallt. Vi tände en basa och oroade oss över att ha packat alldeles för svala kläder. Jag kröp i mormors ylletröja som ligger kvar i en låda här för just dessa tillfällen och Andreas lånade morfars fleece.

När regnet lättade gick vi ut på en kvällspromenad. Nävan stod i full blom ute på backen. Det lilla regnet skulle göra den gott.

Jag antecknar i minnet att veckan innan midsommar är perfekt om man vill se ön stå i full blom. Senare i juli är det så torrt och gult. Nu fullkomligt sprakade ängarna av blåeld. Vem behöver egentligen odla invasiv lupin när det finns blåeld?

Vi gick ner till havet och fiskebodarna.

Och vips så tittade kvällssolen fram!

Vem ni tror jag är ihop med.

Vem jag egentligen är ihop med.

Tänk att man kan bli så in i själen sprittande lycklig av doften från ruttnande tång. Det är sommar för mig! Solkräm, svett och släke – som gotlänningarna kallar den.

Vi rotade strandfynd bland stenarna och tittade på vadarfåglar.

Medan solen vägrade gå ner igen, för nu var det nästan midsommar och ingen har väl tid att sova då!