broderade porslinsdjur – vad fan var det som hände?

Om du inte följer mig på Instagram kanske du någon gång de senaste veckorna har tänkt ”Vänta VAR var det jag läste något rubbat om broderade porslinsdjur?”. Jomen då kan jag svara att det var här! Om du däremot följer mig på Instagram kanske du istället tänkt något i stil med ”Vänta VAD var det som hände? Började inte jag följa det här kontot för att hon sydde gulliga klänningar och målade praktpittoreska akvareller?”. Då kan jag svara att joo, så var det nog också och jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Nu tänkte jag reda upp lite i vad fan som hände när porslinsdjuren tog över mitt (och alla andras) liv.

Hur det började

Allt började i höstas med att loppisdrottningen @minafinafynd la upp en bild på ett svåridentifierat mexikanskt keramikdjur i Stories och beklagade sig över att hon inte köpt den och nu ångrade sig. När hon kommit tillbaka till loppisen var den borta. Som den extremt blödiga person jag är tog jag såklart väldigt illa vid mig vid tanken på att Kajsa och åsnegrisen (som den kom att dubbas) fått gå skilda vägar. För att processa mina känslor och kanske i samma veva trösta Kajsa en aning så broderade jag en bild av porslinsdjuret på avokadofärgat linnetyg:

Detta hände i slutet av september. En månad senare hade jag broderat ytterligare fem porslinsdjur. Bara på skoj alltså.

Så kom julen och mamma gav mig en gammal bonad att färdigställa och efter det satte jag igång med mina arbetsprover till HV. Därpå följde en broderipaus på någon månad och så var vi till slut i maj i år. Och det var då allt fuckade ur.

#broderadeporslinsdjur

Hur det nu gick till så kom jag på att jag skulle brodera några fler porslinsdjur. Kanske hade projektet väckt någonting djupt undertryckt i mig. En lika delar ironisk som fullkomligt hänförd fascination för det som är fult men ändå sött. Jag broderade några till. Bara på skoj.

Så började folk på Instagram skicka bilder till mig på sina egna porslinsdjur. Ni vet de där få som överlevt alla flyttar och rensningar. Om ni säger att ni inte vet så ljuger ni, för alla har åtminstone en ful och högt älskad figurin som de behållit sedan barndomen. Kanske är det en som du ärvt av din mormor. Kanske bara spillrorna av en porslinskatt utan öron som du absolut inte kan göra dig av med. Kanske har du en hel samling i hemlighet.

Hemma hos mig levde några ytterst små individer kvar i sentimentaltlådan bredvid sängen – som denna boxer jag fick av mamma i 7-8-årsåldern och en flodhäst. Jag hade även fyra ”ironiska” (jag sätter citationstecken för att jag nu genomskådat mig själv) parhundar som bor i badrummet, respektive på fönsterbrädan i sovrummet och en Lisa Larson-katt jag ärvt av mormor. Fler än så skulle de absolut inte bli. Nej, jag är inte en sån som inreder med porslinsdjur bara för att jag fascineras av dem. Och har man en gång bestämt sig för att inte vara en sån som inreder med porslinsdjur är det väldigt viktigt att hålla på den regeln, för annars kommer man börja inreda med porslinsdjur.

Under den här tiden skickade ni så generöst med bilder både hemifrån er själva, smygfoton från samlande släktingar och med tips om vilka loppisar som hyste de bästa returdjuren. Jag tackade för inspirationen och hann brodera några enstaka innan det förskräckliga hände.

Porslinsdjurfonden

Det började som ett skämt. Alltså jag sa att jag skulle starta en fundraiser och börja ta emot ”porslinsdjurspeng”. Alla som ville kunde swisha mig 12 kronor för adoption och porträttering av förlorade porslinsdjur. Såklart började kompisar som hade mitt nummer att swisha 12 kronor. Det var ett kul skämt, det medger jag. Men sen började folk jag inte känner be om mitt nummer, och plötsligt satt jag där med en egen porslinsdjurbudget, eller Porslinsdjursfonden som den kom att kallas. Okej, fortfarande ganska kul. Jag förde över pengarna till ett separat konto och gick ut på loppisjakt.

Tex hittade jag detta får som @kajsafyndar tipsade om fanns på Kattstallet i Vällingby.

Men nu hade två saker hänt:

För det första hade jag sänkt garden. Såhär långt hade jag kunnat hålla mig från att faktiskt köpa de där skeva djuren och nöjt mig med att skratta/gråta åt eller inspireras av deras förlorade nunor. När jag nu fick porslinsdjurspengar att investera blev det plötsligt helt omöjligt att bara gå förbi en skev och bortkommen liten lammunge som ingen – absolut ingen – annan än jag skulle kunna komma på att rädda.

För det andra hade folk på Instagram förstått att det här var ett modernt sätt att köpa sig avlatsbrev och därmed dämpa det egna dåliga samvetet över allt fult som produceras och sen bara lämnas åt sitt öde. Ni swishade och swishade. Ja, det får faktiskt stå för er att jag fått in över 1500 kronor till Porslinsdjursfonden. Det var inte mitt fel!

How it’s going

Något ni däremot gärna får förtränga så fort ni läst denna mening är det faktum att jag också lyckats göra av med 1500 kronor på porslinsdjur. Kan jag hävda att detta projekt fortfarande bara är på skoj? Det spårade liksom ur på alla plan samtidigt. Kanske hade jag för dålig kontakt med min psykolog under den här tiden, för rent vad det var hade jag ett helt skåp knökfullt med porslinsdjur som blivit avbroderade eller väntade på sin tur att porträtteras.

Och jag sydde. Som en fullkomlig dåre sydde jag stygn efter stygn efter stygn föreställande blank porslinsdjurspäls. Jag har broderat franska knutar och sytt på pärlor för att likna strukturen på en strösselpudel (”strösseldjur” är ett riktigt uttryck i porslinsdjursvärlden). Jag har scrollat på Tradera och jag har gått på loppis. Jag har fått porslinsdjur langade till mig från folk som skickat dem på posten eller släpat dem tvärs över stan. Och jag har broderat.

Det skulle verkligen vara jätteskönt om jag kunde säga att det är såhär det ser ut nu. Men faktum är att bilden ovan redan är flera veckor gammal och att det hunnit tillkomma fler broderade porslinsdjur dess. Jag broderar snabbare än jag bloggar, tydligen.

Nu kanske ni tror att det här projektet som började ”på skoj” inte har någon närmare plan för framtiden men så är det inte! Under broderiets gång har jag väl varit så illa tvungen att hitta på en ursäkt. Ett syfte och ett mål om ni så vill. Men det tror jag att jag får berätta om en annan gång för nu måste jag verkligen gå och skissa upp en porslinsleopard.

Och. Eftersom jag vet att någon kommer fråga. Och för jag har givit upp alla försök till motstånd – både jämte er och mig själv. Här är en QR-koden för att swisha bidrag till Porslinsdjursfonden. Alla pengar går oavkortat till att adoptera de mest bortkollrade loppisdjuren. Projektet kan följas närmare på denna Instagamhashtag: #broderadeporslinsdjur men jag rekommenderar att du som ännu inte är helt indragen i porslinsdjurspsykosen get out while you can för detta är inte på skoj alltså. Det är på kitschigt allvar.

10

Nu startar jag klubb!

Att läsa en bra blogg är för mig som att slå mig ner i en mjuk fåtölj med en hel kanna nybryggt kaffe (eller varför inte ett glas vin) och öppna ett magasin. Den där lyxiga känslan av att få egentid och ro att fördjupa sig i dem ämnen som intresserar just mig, skrivna av andra eldsjälar. Gärna med fina bilder och bjussiga texter. Jag får titta på någonting inspirerande, lära mig någonting, väcka en ny tanke till liv eller för all del bara ta del av någon annans vardag och verklighet en stund.

Att vara på de stora sociala medieplattformarna idag tycker jag är lite mer som att åka på kryssning. Visst har jag sett fram emot resan och valt slutmålet själv, men de flesta sevärdheterna fladdrar förbi utanför fönstret i lite väl hög hastighet och jag får aldrig gå iland för att ta en närmare titt. Förresten är det väldigt högljutt och jag känner mig lite obehagligt onykter. I andra delen av restaurangen sitter någon och skriker att jag ska köpa nya solglasögon eller investera i bättre löparskor. Jag får svårt att sortera intrycken.

Därför startar jag nu Bloggklubben (eller Bloggväldet som min telefon autocorrectade ordet till). En samlingsplats för oss som tröttnat på korta klipp och snabba kickar. På reklamen som tar allt större plats, algoritmerna som döljer inlägg vi hade velat se och den försäljning av våra klickbeteenden som de stora medieplattformerna ägnar sig allt mer åt idag. Vi som vill läsa och skriva kurerade texter med fokus på kreativitet, hållbarhet och självständighet. Hellre ro en stund motströms för att komma fram till någons vildvuxna paradisö än att lotsas runt av en turistbåt och se allt men aldrig få gå iland. Vi vill stötta varandra i att göra bloggvärlden levande igen. Välja kvalitet före kvantitet, integritet före statistik, själ före antalet klick. Ingen behöver göra slut med Instagram för att vara med – det här är ett alternativ. Ett långsamt, helhjärtat alternativ för den som längtar efter bottnen och bredden.

Rent praktiskt består Bloggklubben av en lista. Du som själv bloggar är välkommen att skicka in din ansökan. Du som läser ska bara bokmärka sidan (inte den här alltså, klicka på länken först), sätta dig till rätta i fåtöljen och njuta av din egentid. Av långsamheten, surdegen och den tidskrävande mönsterstickningen. Det, och mycket mer, är Bloggklubben.

Klicka på texten nedan för att komma till listan:

4

om två veckor börjar jag skolan

Jag tänkte att jag skulle ta semestern på mig att samla alla känslor och tankar kring att börja skolan och försöka formulera dem i ord. Jag vet inte hur många gånger jag påbörjat utkastet till det här inlägget. ”I höst börjar jag skolan”, ”Om två månader börjar jag skolan”, ”Om en månad börjar jag skolan”… Orden finns inte där än.

Om två veckor börjar jag skolan och även om orden sviker mig har jag aldrig varit så redo för någonting i mitt liv som jag är för detta nu.

Så jag bara säger det:

Om två veckor börjar jag på Textilhantverk på Handarbetets Vänners skola på Djurgården. Först ett basår och sen söker jag ytterligare två påbyggnadsår.

Jag ska få lära mig väva. Jag ska få brodera på heltid. Jag ska få experimentera i skolans färglabb och läsa textil konsthistoria. Jag ska få lära mig av några utav Sveriges främsta textilkonstnärer och hantverkare.

Det räcker inte att nypa mig för att konstatera att det är sant. Jag måste ideligen logga in och kolla antagningsbeskedet.

Allt det där symboliska, magnifika och revanschmässiga får jag prata om en annan gång. Just nu vet jag bara detta: Handarbetets Vänner grundades 1874 som ett steg mot att göra det möjligt för kvinnor att försörja sig på textilhantverk. Idag är det HV som broderar kungens banér. Och om två veckor börjar jag skolan där.

PS Någon av er minns kanske att jag läste en kortkurs i konstsömnad på HV 2016-17? Det var här jag fattade intresse för landskapssömmar och broderade min första blekingesöm! Som jag längtat efter och drömt om att komma tillbaka!

11

se- och symester på Gotland

Nu bränner vi av en rulle blandade bilder från semestervardagen på Gotland va!

När vi först kom ner höll jag på att brodera brorsans porslinsfisk.

Jag fick lyfta ut lilla bordet och två stolar på backen för inne på gården hade sädesärlorna byggt bo – mitt i möbelstapeln dessutom!

Andra dagar låg jag på soffan i ateljén och tittade upp genom takfönstret på gårdens andra fågelbo.

Två feta björktrastungar vågade sig ut på tallgren en tidig morgon. Den ena hoppade tillbaka ner i boet efter att ha solat sig en stund.

Men den andra damp ner på gården. Ytterligare en anledning att hålla sig borta!

Så jag riggade arbetsbord inne i storstugan och sydde tio nya gardiner, förutom den prickiga jumpsuiten och en klänning. Alstras Sybingo22 var officiellt igång!

Nån dag åkte vi på loppistur till Röda Korset och Kuriåsa i Hemse. Kolla lagningen på den här fina träspaden daterad 1894! Hur kan vi slänga trasiga saker när de får så mycket mer själ av att lagas?

En annan dag fyndade jag porslinsigelkottar på Tofta Prylmarknad.

Men mest bara läste jag. Först Charles Bukowski, sen en bok jag hittade i huset och tror min morfar kände igen sig väldigt i, och sist Utvandrarna.

Vi såg Sudrets enda rådjur beta utanför muren en kväll.

Och hittade en souvenir han tappat en annan.

Andreas var snygg.

På midsommarafton serverade han vegburgare i kvällssolen!

Välkomna till Ristorante Ante.

Där satt vi och såg solen gå ner bakom muren medan resten av landet hoppade groda på annat håll.

Vi badade på stranden.

Men också i vallmofältet.

Andreas fortsatte vara snygg fastän det bara var jag som såg! Väldigt lyxigt.

Och inte bara vallmon växte i färggranna fält utan även blåeld och blåklint pyntade vår midsommarhelg vid världens ände.

Vi körde ut till Hoburgen två kvällar i rad. Stannade såklart för att klappa får!

Käkade på restaurang Majstregården som min morfar ritat på 60-talet och som nyligen fått nya ägare. För- och efterrätt var tiptop men burgaren kunde tyvärr inte mäta sig med Ristorante Ante.

Vi träffade så många fina kor och får att halva minneskortet är fullt av bilder på dem. Dessa får vi spara till ett annat inlägg!

Och de kyliga dagarna i början av vistelsen ersattes helt av heta sommardagar och varma mjuka kvällar. Mormors ylletröja fick åka tillbaka i sin låda.

Djurlivet blomstrade!

Växtlivet lika så!

Och allt var perfekt.

Två hela veckor fick vi mitt i allt detta, en sån särdeles lisa för själen. Det enda som fattades oss var katterna och jag kan lova att det kompenserats med tvångsgos sedan vi kom hem. Men att få börja semestern med en sån total tvärnit i tempo har varit guld värt. Jag har kunnat ha en helt annan känsla i kroppen på hemmaplan efter att först ha marinerat den i saltvatten och friska havsvindar. Den här sommaren är jag mer tacksam än någonsin för att mina morföräldrar skapade detta paradis till sig och oss på 60-talet, och att jag får vara del i att vårda och njuta av det.

2

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.