Om du inte följer mig på Instagram kanske du någon gång de senaste veckorna har tänkt ”Vänta VAR var det jag läste något rubbat om broderade porslinsdjur?”. Jomen då kan jag svara att det var här! Om du däremot följer mig på Instagram kanske du istället tänkt något i stil med ”Vänta VAD var det som hände? Började inte jag följa det här kontot för att hon sydde gulliga klänningar och målade praktpittoreska akvareller?”. Då kan jag svara att joo, så var det nog också och jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Nu tänkte jag reda upp lite i vad fan som hände när porslinsdjuren tog över mitt (och alla andras) liv.
Hur det började
Allt började i höstas med att loppisdrottningen @minafinafynd la upp en bild på ett svåridentifierat mexikanskt keramikdjur i Stories och beklagade sig över att hon inte köpt den och nu ångrade sig. När hon kommit tillbaka till loppisen var den borta. Som den extremt blödiga person jag är tog jag såklart väldigt illa vid mig vid tanken på att Kajsa och åsnegrisen (som den kom att dubbas) fått gå skilda vägar. För att processa mina känslor och kanske i samma veva trösta Kajsa en aning så broderade jag en bild av porslinsdjuret på avokadofärgat linnetyg:
Detta hände i slutet av september. En månad senare hade jag broderat ytterligare fem porslinsdjur. Bara på skoj alltså.
Så kom julen och mamma gav mig en gammal bonad att färdigställa och efter det satte jag igång med mina arbetsprover till HV. Därpå följde en broderipaus på någon månad och så var vi till slut i maj i år. Och det var då allt fuckade ur.
#broderadeporslinsdjur
Hur det nu gick till så kom jag på att jag skulle brodera några fler porslinsdjur. Kanske hade projektet väckt någonting djupt undertryckt i mig. En lika delar ironisk som fullkomligt hänförd fascination för det som är fult men ändå sött. Jag broderade några till. Bara på skoj.
Så började folk på Instagram skicka bilder till mig på sina egna porslinsdjur. Ni vet de där få som överlevt alla flyttar och rensningar. Om ni säger att ni inte vet så ljuger ni, för alla har åtminstone en ful och högt älskad figurin som de behållit sedan barndomen. Kanske är det en som du ärvt av din mormor. Kanske bara spillrorna av en porslinskatt utan öron som du absolut inte kan göra dig av med. Kanske har du en hel samling i hemlighet.
Hemma hos mig levde några ytterst små individer kvar i sentimentaltlådan bredvid sängen – som denna boxer jag fick av mamma i 7-8-årsåldern och en flodhäst. Jag hade även fyra ”ironiska” (jag sätter citationstecken för att jag nu genomskådat mig själv) parhundar som bor i badrummet, respektive på fönsterbrädan i sovrummet och en Lisa Larson-katt jag ärvt av mormor. Fler än så skulle de absolut inte bli. Nej, jag är inte en sån som inreder med porslinsdjur bara för att jag fascineras av dem. Och har man en gång bestämt sig för att inte vara en sån som inreder med porslinsdjur är det väldigt viktigt att hålla på den regeln, för annars kommer man börja inreda med porslinsdjur.
Under den här tiden skickade ni så generöst med bilder både hemifrån er själva, smygfoton från samlande släktingar och med tips om vilka loppisar som hyste de bästa returdjuren. Jag tackade för inspirationen och hann brodera några enstaka innan det förskräckliga hände.
Porslinsdjurfonden
Det började som ett skämt. Alltså jag sa att jag skulle starta en fundraiser och börja ta emot ”porslinsdjurspeng”. Alla som ville kunde swisha mig 12 kronor för adoption och porträttering av förlorade porslinsdjur. Såklart började kompisar som hade mitt nummer att swisha 12 kronor. Det var ett kul skämt, det medger jag. Men sen började folk jag inte känner be om mitt nummer, och plötsligt satt jag där med en egen porslinsdjurbudget, eller Porslinsdjursfonden som den kom att kallas. Okej, fortfarande ganska kul. Jag förde över pengarna till ett separat konto och gick ut på loppisjakt.
Tex hittade jag detta får som @kajsafyndar tipsade om fanns på Kattstallet i Vällingby.
Men nu hade två saker hänt:
För det första hade jag sänkt garden. Såhär långt hade jag kunnat hålla mig från att faktiskt köpa de där skeva djuren och nöjt mig med att skratta/gråta åt eller inspireras av deras förlorade nunor. När jag nu fick porslinsdjurspengar att investera blev det plötsligt helt omöjligt att bara gå förbi en skev och bortkommen liten lammunge som ingen – absolut ingen – annan än jag skulle kunna komma på att rädda.
För det andra hade folk på Instagram förstått att det här var ett modernt sätt att köpa sig avlatsbrev och därmed dämpa det egna dåliga samvetet över allt fult som produceras och sen bara lämnas åt sitt öde. Ni swishade och swishade. Ja, det får faktiskt stå för er att jag fått in över 1500 kronor till Porslinsdjursfonden. Det var inte mitt fel!
How it’s going
Något ni däremot gärna får förtränga så fort ni läst denna mening är det faktum att jag också lyckats göra av med 1500 kronor på porslinsdjur. Kan jag hävda att detta projekt fortfarande bara är på skoj? Det spårade liksom ur på alla plan samtidigt. Kanske hade jag för dålig kontakt med min psykolog under den här tiden, för rent vad det var hade jag ett helt skåp knökfullt med porslinsdjur som blivit avbroderade eller väntade på sin tur att porträtteras.
Och jag sydde. Som en fullkomlig dåre sydde jag stygn efter stygn efter stygn föreställande blank porslinsdjurspäls. Jag har broderat franska knutar och sytt på pärlor för att likna strukturen på en strösselpudel (”strösseldjur” är ett riktigt uttryck i porslinsdjursvärlden). Jag har scrollat på Tradera och jag har gått på loppis. Jag har fått porslinsdjur langade till mig från folk som skickat dem på posten eller släpat dem tvärs över stan. Och jag har broderat.
Det skulle verkligen vara jätteskönt om jag kunde säga att det är såhär det ser ut nu. Men faktum är att bilden ovan redan är flera veckor gammal och att det hunnit tillkomma fler broderade porslinsdjur dess. Jag broderar snabbare än jag bloggar, tydligen.
Nu kanske ni tror att det här projektet som började ”på skoj” inte har någon närmare plan för framtiden men så är det inte! Under broderiets gång har jag väl varit så illa tvungen att hitta på en ursäkt. Ett syfte och ett mål om ni så vill. Men det tror jag att jag får berätta om en annan gång för nu måste jag verkligen gå och skissa upp en porslinsleopard.
Och. Eftersom jag vet att någon kommer fråga. Och för jag har givit upp alla försök till motstånd – både jämte er och mig själv. Här är en QR-koden för att swisha bidrag till Porslinsdjursfonden. Alla pengar går oavkortat till att adoptera de mest bortkollrade loppisdjuren. Projektet kan följas närmare på denna Instagamhashtag: #broderadeporslinsdjur men jag rekommenderar att du som ännu inte är helt indragen i porslinsdjurspsykosen get out while you can för detta är inte på skoj alltså. Det är på kitschigt allvar.
