lusthuset, templet och hönsgården

Vi är alltså på väg tillbaka genom slottsträdgårdarna vid Château du Champ de Bataille.

Vid en förgripelsestaty fanns ett hål i häcken.

När jag klev igenom det hamnade jag mitt i magnifika Le Théâtre de Verdure. Och dra på trissor, där var slottsterriern igen! (Bilden har mamma tagit).

Ganska hänförande.

Och bättre skulle det bli, för mellan träden skymtade ett muminhus, som hämtat ur Tove Janssons ”Hur gick det sen?”.

Men först behövde jag passera lite vildvuxen romantik.

Klätterväxter, förvittrade statyer och små gångar, hemliga vrår och skrymslen är min bästa typ av trädgård. Här, i den mänskliga parken Le Belvédère (ni minns att trädgården var uppdelad efter mineral, växtlighet, djur, mänsklighet, medvetenhet, ljus och ande i sju olika nivåer) lämnade vi symmetrin och det välordnade för ett ögonblicks mystik.

Vi passerade rakt igenom muminlusthusfyrtornet och hamnade vid svansjön igen.

Le Temple du Trésor de Léda.

Inne i templet var det som ordnat för svartkonster och sånt.

Utanför hittade jag Aslans grav.

Han hade emellertid återuppstått och brutit sig ut. Bra!

Den sista delen av trädgården, Les Carrés de Diane et Appollon, var av mer asiatisk typ.

Här bodde slottshönsen.

En lockig duva.

Och han som uppenbart var husets herre.

Slutligen passerade vi genom L’Allée des Sphinx, över borggården och ut från Champ de Bataille.

Snälla, åk dit om ni passerar Neubourg på Frankrikeresan.

symmetri, formklippta buskar och 400 års mystik

Första dagen i Normandie tog vi bilarna till Château du Champ de Bataille, ett palats från 1600-talet som tidigare lämnats åt sitt förfall, men som köptes upp på 90-talet och restaurerades efter gamla ritningar. Vi var där för trädgårdarnas skull.

En terrier stod på vakt på borggården.

Utsikten sedd från slottstrappan.

Trädgårdarna är uppbyggda i sju nivåer: mineral, växtlighet, djur, mänsklighet, medvetenhet, ljus och ande.

La Source representerar havet.

Le Bosquet de l’Erèbe var en liten labyrint som symboliserar helvetet. Där bodde fina plåtdjur.

Den här sympatiske drakherren blev min klara favorit (bilden har äldsta lillebrodern tagit).

Hade lätt kunnat baxa hem honom och haft i den egna trädgården.

Le Bosquet de l’Eden representerade paradiset och var inte alls lika intressant, men fin förstås.

Helveteslabyrinten inom buskaget på vänster sida, och himlalabytinten till höger, bägge delar av växtlighetens nivå. Slottet föröver (mineral) och fontänen i förgrunden. Fula fiskar därtill.

Le Temple du Trésor de Léda och en sjö för slottssvanarna.

Le kiosque de Salamandre var en liten trevlig park av överblommade rosor.

Trädgården var helt enorm. Här hade vi gått i trekvart och knappt kommit halvvägs.

Trapporna upp till Le Degré de la Lumière (Ljusets nivå) representerar passagen mellan jordligt och himmelskt liv. Ljusets nivå är inte synlig nedifrån de andra trädgårdarna.

Raka promenadvägar, symmetri och formklippta buskar varvades med gömda vrår och mystik.

Trapporna Les Marches.

Undertecknad in action. Bilden har mamma tagit.

Med utsikt över växtlighetens nivå (vad fånigt alltsamman blir på svenska).

Vi gick längsmed vattnet till den allra bortersta delen av trädgården.

Där en enorm pelare symboliserar själ och ande.

Men utsikten tillbaka mot slottet var så fördärvad av kraftledningarna i bakgrunden att jag inte iddes ta bild på den. Lite tråkigt antiklimax när man gått i en timma för att komma dit.

Så vände vi om.

Och det här, mina vänner, var bara del ett från Château du Champ de Bataille.

Del två: Lusthuset, templet och hönsgården