dare me to jump and I will (7)

Än en gång bevisar jag min egen ignorans genom att insinuera någon annans. Dömer för snabbt och leker ensamma sociala spel medan jag förkastar ärligheten jag beskyller dig för att vanhelga.
Nedvärderar och glömmer skillnaden mellan individ och gemen. Förlåt mig.

”But you stand there so nice
in your blizzard of ice

oh please
let me
come into
the storm”

yes, I just might go to sleep but kindly leave, leave the future, leave it open

Gick en promenad i en mörknande Törnrosdal. Kände mig väldigt liten i en stor värld, men på det bra sättet. Egentligen föredrar jag att vara liten framför att vara stor. Allra helst skulle jag vara så liten att jag kunde sova i en sko fylld med färgglad bomull och bli mätt på en ärta (eller två om det vore fest). Som Lilla My och Julens Hjältar och mucklor och pysslingar. Bada i Bertils mammas sockerskål.

Jasminbuskarna har slagit ut och det doftar så intensivt juni nu. Det är fint och lite hemskt att man hör genom hela förorten vad som händer i matchen på TV men att ingen är ute trots att kvällen är som lönnsirap.

Mötte två spräckliga katter och tre svarta (de är ute efter mig), samt en bjässe vars färg jag inte hann urskilja men som att döma av storleken kunde den ha hetat Behemot, och det är ju intimidating nog för en hundmänniska med dåliga knän. Noterade även en mås, en duva och en enda hund.

Tänkte på evigheten och förgängligheten och konserterna i sommar och utlandet och himlavalvet.

Känner att livet egentligen är för likt Let’s Sing Another Song, Boys. Men så tycker jag ju om sjömän, månar och metaforer.