Så, om det kanske är dags att sluta vara kryptisk. Här har ni nyheterna:
Jag har börjat ett nytt jobb.
Jag har sökt en folkhögskoleutbildning.
Jag har nu gymmat två gånger i veckan i tre månader.
På lördag far jag på äventyr och ni får klara er själva ett tag.
Utbildningen är en tvåårig, kreativ sådan och jag har lämnat in betyg, CV, personligt brev, varit på gruppintervju och gjort en bilduppgift på plats. Är just nu reserv, vilket känns ganska sämst. Hade hellre varit helt missförstådd än andrahandsval. Men jag härdar ut.
Rehabiliteringen går långsamt men framåt (och jag vet att vi inte riktigt pratat om vad som är problemet – det ska vi, så småningom). Knämuskelstyrkan är drygt halvvägs till målet medan handlederna är starka som aldrig förr och även om jag fortfarande inte kan ta emot en dörr med öppen handflata eller lägga hävarmsbelastning på själva leden så är mina biceps snart i Hulkklass. Helt insane att gymmet verkligen blev mitt andra hem och att jag faktiskt tycker det är kul (berätta inte för nån).
Mitt nya jobb är sensationellt. Jag står i biljettkassan på en biograf i stan (För ordningens skull bör jag väl påpeka att alla åsikter som uttrycks i den här bloggen om film och övrig kultur är mina egna, osv). Det är full fart men har ännu aldrig varit så övermäktigt som allsångsruscherna i restaurangen. Dessutom kastades jag rätt in i ruljansen och får ta mycket mer ansvar och initiativ än jag förväntat mig som nyanställd. Plus att mina skiftledare skickar sms med beröm och återknytning efter min första självständiga dag. Deppar nästan lite över att ta semester redan.
Vad gäller det sista tänker jag hålla tyst tills jag är tillbaka. Lite mystik måste man ju bibehålla.
Så, så är det.
rubrik ur TANGO TILL THEY’RE SORE av TOM WAITS
