Det är precis ett år sen min senaste Londonresa och eftersom ni inte fått se eller höra någonting om den tänkte jag att vi kan ju låtsas att jag är där nu.
Så, vi har precis klivit upp från promenadstråket längsmed Regent’s Canal och är i Camden Lock Market. Här ser ni varför jag älskar stadsdelen så mycket.
Marknaden är belägen i ett gammalt stall- och hästsjukhusområde, och det arvet har man tagit vara på. Ungefär 700 stånd och butiker samsas om platsen med en mängd jättelika häststatyer.
På Mero Retro, en liten välsorterad butik med vintagekläder, hittade jag min allra bästa klänning.
Strax intill kom jag över en t-shirt med fåglar, mjölkkannor och doughnuts. Bra kombo tyckte jag.
Valde mellan hundra olika matstånd och slutade med en mixa-vadsomhelst-för-4£-måltid av orientaliskt ursprung, med massor av ingefära.
Köpte också en stor, blommig tantkappsäck och kunde äntligen byta ut min trötta, nötta, solblekta och sönderfallna blårandiga axelväska. Den åkte i sopen direkt och var glad för det.
Småningom bar det av tillbaka längsmed kanalen.
Passerade en båt med världens bästa dekormålning (ledtråd).
Övergick i parkpromenad.
Dog ankungeklapparbehovsdöden.
Och kom slutligen kom fram till Regent’s Park och deras Open Air Theatre där vi slog oss ned i solen för att se Lord of the Flies framföras som teaterstycke, spelat av tonårspojkar. Det var helt sinnessjukt bra och starkt och obehagligt och vackert. Topp-3 teaterföreställningar! (Och topp-3 böcker, läs läs läs.)
På väg därifrån stiftades det bekantskap med en ekorre.
Nästa stopp var obligatoriska Baker Street 221b.
Där inhandlade jag ett förstoringsglas jag gått och ångrat att jag inte köpte under förra besöket. Jag behöver verkligen ett förstoringsglas i mässing och pärlemor. Nu var jag redo att lösa mysterier.
På Jamie’s Italian åt vi vegetarisk svamptortellini och chokladkaka och dånade smaksensationsdöden. Bästa stället om ni vill äta prisvärd mat och efterrätt som smälter i munnen och få helt grym service och bara trivas. Man kunde nästan tro att Jamie själv stod i köket.
Och småningom avslutade vi dagen på Phoenix Theatre med en Pimm’s och favoritmusikalen Blood Brothers för tredje gången gillt (jag behöver ju inte skriva de här inläggen – gör jämt samma saker). Förlåter er aldrig om ni åker till London utan att se den här – hör ni det? Vet från säkra källor att känslostormarna den här föreställningen frammanar kan få de buttraste tonårspojkar att grina.
Sen var jag trött.
del 1, 2, 4.
rubrik ur FOR TOMORROW av BLUR
