red to blue

Jag blir oerhört trånsjuk av att lyssna på Mick Flannery. Sorg och frustration, kärlek och längtan arbetar sig in i min förtorkade själ via rivande vrål och smörjande böner. Jag blir kär med Mick Flannery, jag blir kär i Mick Flannery. Igår uttalade jag mig så passionerat om min önskan att ha hans skivor i samlingen att jag fick det att låta som att jag ville ha honom, sittandes med bringan blottad i hela sin irländska härlighet, utbredd ovanpå mina skivor. Och för all del – tar han med sig röstresursena och senaste plattan så.

(Dessutom är han stenhuggare, har scenskräck och tar avstånd från datorer – bara en sån sak.)

TOMORROW’S PAPER av MICK FLANNERY

Jag hittade den unge irländaren i ett kommentarsfält på YouTube för ganska precis två år sen. ”If you’re into Tom Waits you’re gonna like this guy”, och på den vägen var det. Av mina första 20 stjärnmarkerade låtar på Spotify står Flannery för hälften. Han hade vid det laget släppt två skivor, Evening Train (2007) och White Lies (2008), och bägge kröp mig rätt under skinnet första gången jag hörde dem.
Med influenser av Leonard Cohen och Kurt Cobain, Mumford & Sonska melodier (notera att Mumford gjorde debut två år efter Flannery) och ett karaktäristiskt brummande och ylande kombinerar han det bästa ur mina världar. Han skorrar om förgängligt kvinnfolk, brödraskap och Längtan Bort, dånar och smeker och gråter och trånar. Det är intensivt, sorgset och ömsint.

CALIFORNIA av MICK FLANNERY

Efter flodvågor av längtan finns äntligen hans nya på Spotify – och den är väntan väl värd. Red to Blue känns lika genomarbetad och personlig som de tidigare skivorna. Det är bekant utan att vara förutsägbart, nytt men tryggt. Kärlek vid första öronkastet som också består, såhär två år senare.

I dagsläget är vi inte mycket fler än 10 000 frälsta facebookfans som drömmer om rökiga pubar och vindpiskade hedar (och irländska mansbringor(?)), men med den här sammanställningen vill jag erkänna honom mina varmaste rekommendationer. Personligen kommer jag lägga mina sista rödmarkerade Spotifyminuter på Get That Gold, titelspåret och Gone Forever.

3

spegelskärvor och vårdslösa troll

spegelskärvor och vårdslösa troll
Innan ett collage kan bli till måste ett otal tidningar skummas och rivas i. Jag har en skrivbordslåda fylld av bilder och en liten plåtburk med vackra rubriker som väntar på att kombineras ihop i min röda bok. Här hittar jag ord och meningar som:

Piratverksamhet
Goda män de nya rebellerna
fängslad poet
Spegelskärvor
Rör inte min knätofs
fragmentariskt
postapokalyptik
karl för sin kjol
– eller bli sjörövare
sönderfall
Urbota fel
Hur synd är det om människan?

spegelskärvor och vårdslösa troll

Dödslängtan
vårdslösa troll
Den perfekte mannen – en omöjlig dröm?
Sju mustascher
Vi tror på katastrofen
Förnimmelsen om ingenstans
Illusion som tröst
genom ett periskop
Dödgrävare
levde det glada livet i 20-talets Berlin
Ensamheten som manlig myt
Manifestationer
finessrikedom
Hur tröstar man när en hund dött?

spegelskärvor och vårdslösa troll
Och säkert tio olika versioner av favoritorden poesi och melankoli.
Alltsamman i sällskap av konstiga och fina artiklar, notiser och kontaktannonser. Från en familj som trodde sig köpa ett plastskelett men fick ett riktigt, till en insändare från en fröken som önskar hitta böcker vilka i pärmarna liknar intellektuell Kafka men innehåller det värsta av tantsnusk, till tre dansanta gentlemän som söker kvinnligt sällskap och tips om hur man sköter sina rosor.

Som en liten låda sinnlighet.

2

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.