better off in Iowa against your scrambled eggs

than crawling down Cahuenga on a broken pair of legs

”Jag förstår bara inte hur du orkar”, var mammas kommentar när jag tumlade in lagom till elvaslaget den här veckans ”tidiga” kväll.

Jag vet inte heller hur jag orkar, men på något vis lyckas världen bibehålla sitt intressevärde dag efter dag, kväll efter kväll – trots att den för jämnan är densamma. Arbete arbete arbete, öl och vin och whisky, möte möte möte av nåt slag eller häng häng häng med kollegor, annat löst folk och Han Han Han.
Kanske överkompenserar jag fortfarande för Rastlösheten, Saknaden och Den Anskrämliga Ensamheten. Kanske borde jag lyssna på farbror Siegmund och inse att förnekelse inte är ett beständigt tillstånd och att jag någon gång måste konfrontera De Egna Tankarna.

Eller kanske den krassa Omvärlden bara är en mer fascinerande plats just nu.

besides, I never talk to strangers anyway

Jag har känt för att begå internetkamikaze i flera månader nu. Såhär i den intensiva försommarlivslusten är intresset för nätsammanknutna sysslor mindre än någonsin. Och jag vet att det blir höst igen och att man blir sysslolös igen och att det då är väldigt trevligt att ha en hel liten värld enkelt åtkomlig via en manick på skrivbordet, men jag är så innerligt trött på att höra mig själv hålla låda. Envägskommunikation ger mig absolut ingenting och det är det jag håller på med här. Det handlar inte längre om mina mindervärdeskomplex och bekräftelsebehov, det handlar om ren och skär uttråkning. Varför hålla monolog när jag kan föra diskussion?

Jag tar en veckas paus, under vilken jag ämnar hinna med ett Londonbesök. Vi hörs väl till nästa söndag, om inspirationen återkommit, och om jag nu ens vill att den ska göra det.

alligatormat & sjangdobla byggherrar

Idag hade jag min sämsta arbetsdag på många många månader. Ungefär sådär så man får god lust att vältra sig i köttspad och leverpastej för att sen slänga sig handlöst över räcket till alligatorterrariet redan innan klockan slagit ett. Allt ordnade visserligen upp sig efter att lunchrushen lagt sig men den dåliga starten förpestade återstoden av dagen och försatte oss alla i tredje gradens posttraumatisk koma.

Som om inte det vore nog bangade jag på after work för att gå på teater ensam, vilket, sin romantiska klang till trots, inte resulterade i någon enlevering eller närmanden och skamliga förslag från mörk, mystisk, kulturell främling. Istället får jag, så snart jag kommit hem (från en visserligen mycket bra teaterföreställning), veta att min bedårande byggarbetarcrush sitter vid bordet invid kollegornas och ölar. Blir avundsjuk som ett förbannat bi.

(Min bedårande byggarbetarcrush är ett ungt, mycket stiligt mansstycke som kommer in och köper mat av mig varje ljuvlig vardag i sällskap av en handfull nästan lika tjusiga kollegor. Han är så sjangdobel att knäna viker sig på ett stackars uttråkat cafébiträde. Vi har hittills sagt ”hej”, ”god morgon”, ”dagens?”, ”dagens tack”, ”tack så mycket” och ”smaklig måltid” till varandra. Känner att det är på god väg. Känner att det hade varit på mycket godare väg om jag inte varit svår på teatern utan lättflörtad på after worken ikväll.)

Vore det inte, egentligen, ett ganska strategiskt val att åka tillbaka och sluta upp nu? Nära till jobbet imorgon bitti ju. Duscha kan man göra på plats och frukost behöver jag ingen för jag ämnar leva på skiftnyckelkärlek och ljuva löften om muttrar och mejslar.

På måndag blir det till att be om namnförtydligande, personnummer, telefonnummer och civilstånd på kvittot. ”Vi tar stickprover till en marknadsundersökning, var god möt mig efter stängning för fördjupningsstudier!”