23 april, 2011 In Kultur, Uncategorized

on the road /epifani 3

And that was the night Dean met Carlo Marx. A tremendous thing happened when Dean met Carlo Marx. Two keen minds that they are, they took to each other at the drop of a hat. Two piercing eyes glanced into two piercing eyes – the holy con-man with the shining mind, and the sorrowful poetic con-man with the dark mind that is Carlo Marx. From that moment on I saw very little of Dean, and I was a little sorry too. Their energies met head-on, I was a lout compared, I couldn’t keep up with them. The whole mad swirl of everything that was to come began then; it would mix up all my friends and all I had left of my family in a big dust cloud over the American Night. Carlo told Dean of Old Bull Lee, Elmer Hassel, Jane: Lee in Texas growing weed, Hassel on Riker’s Island, Jane wandering on Times Square in a Benzedrine hallucination, with her baby girl in her arms and ending up in Bellevue. And Dean told Carlo of unknown people in the West like Tommy Snark, the clubfooted poolhall rotation shark and cardplayer and queer saint. He told him of Roy Johnson, Big Ed Dunkle, his boyhood buddies, his street buddies, his innumerable girls and sex-parties and pornographic pictures, his heroes, heroines, adventures. They rushed down the street together, digging everything in the early way they had, which later became so much sadder and perceptive and blank. But then they danced down the streets like dingledodies, and I shambled after as I’ve been doing all my life after people who interest me, because the only people for me are the mad ones, the ones who are mad to live, mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yawn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes ‘Awww!’.

ur ON THE ROAD av JACK KEROUAC, 1957

—

Del fyra avverkad. Fem sidor kvar av boken. Jag kommer läsa ut den på väg till jobbet imorgon.

1
20 april, 2011 In Uncategorized, Verandaliv

en bit paj & du är väl inte liten i maten va?

En gång, i slutet av juraperioden, läste jag en psykologikurs vid Stockholms universitet. Kursen gav mig framför allt magknip och sög årsransoneringens sista livslust ur mig, men om inte annat har jag den att tacka för att jag träffade Lena.

Lena och jag ligger på samma nivå, skulle man kunna säga. Vi hittade varandra mitt emellan the encoding specificity principle och den fonologiska loopen och ingen av oss visste riktigt vad vi hade för oss. Lena pratade tyska och tyckte om att sy, shoppa second hand och fotografera. Av en mirakulös slump hamnade vi i samma arbetsgrupp under en studie av stresspåverkan och på den vägen var det. Efter kursen flyttade Lena till Uppsala för att studera mer fysisk läkekonst och jag tumlade runt i vårsolen ett tag innan jag hamnade på Skansen och förträngde allt om pro- och retroactive interferences. När flickan med de allra vackraste ljusblå ögonen någon gång är i huvudstaden försöker vi alltid att träffas.

Ikväll tog jag spårvagnen till Norrmalmstorg efter världens längsta stängning och uppskattningsvis trettio tusen sålda köttbullar. Lena kom i en likadan klänning som jag stått och dragit i tidigare samma morgon innan jag bestämde mig för att inte orka ha strumpbyxor, och mentaliteten var gemensam: Jag-har-inte-käkat-än-men-kan-nöja-mig-med-en-foccacia-om-jag-får-en-kaka-också-eller -ska-vi-ta-två?
Kófi på Birger Jarlsgatan hade kvällsöppet och tog brutalt i betalt för ett glas juice men serverade god paj och kanske den bästa varma choklad jag druckit. Vi började på uteserveringen med att konstatera att eftersom jag jobbade kvar och hon studerade samma ämne kunde vi inte ha mycket att prata om, men det gick ganska snabbt att hitta på samtalsämnen och skratta mer och hjärtligare än man hinner under en medelrolig all-inclusive lovvecka med VIP-kort på Disneyland och boende i Törnrosas slott. Det är liksom bara så sjukt hur bra vi connectar.

Förmodligen var vi världens jobbigaste gäster som irrade omkring som yra fjäderfän, började i fel ände, välte juiceglas och kastade smörpaket omkring oss. Men man får göra så när man är ledig (jag tog i alla fall in disken trots att det inte fanns någon brickvagn att ställa den på och hade säkert börjat källsortera i farten om jag inte fått upp ögonen för bullbuffén istället). Efter att ha avancerat till ett hörn på övervåningen diskuterade vi destruktiva romanser, vikten av autenticitet (för att jag inte kom på någon annan synonym till genuin-het) och bläddrade i On the Road tills personalen började dammsuga och och världens jobbigaste gäster kördes ut på gatan.

Det händer sällan (oftast är jag väldigt fyndig), men varje gång jag träffar fagra Lena verkar det som att jag måste skriva ett långt och helt poänglöst blogginlägg om saken. För det är liksom så himla bra att det inte kan gå obemärkt förbi.

Nästa gång ska vi ta med kamerorna också.

3

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.