De senaste två åren har midsommarafton inneburit avgrundsarbetspass, så det kändes som världens lyx att vara ledig och få ta sig ut till morbrorsfamiljen för att fira.
Det vankades sill i överflöd naturligtvis.
Cash höll ställningarna på nedre plan.
Vädret var löjligt bra.
(Cash är en väldigt klok hund, han ser bara ingen prestige i att bevisa det för mindre begåvade.)
Finmorfar såg ut som en brittisk herre på Venedigsemester under 30-talet.
Cashatlon och jag krigade lite om vem som var störst (han, obviously) och huruvida ordet ”nej” betyder ”lägg av med vad du nu gör” eller ”HOPPA KRAMAS FÄLLA LEKA!”.
Så vankades det kaffe.
Och äpplekaka.
Och presenter. För det bästa med midsommar är att vi passar på att fira födelsedag också.
(Tre delar Boerboel, en del boxer, två år, 55 kg sist han vägdes. Vet att ni undrar.)
Jag, mormor och moster tog en promenad med lille vovven.
Hittade en mycket gammal katt.
Och ett par inte så gamla hästar.
Dog mysdöden när de visade sig vara de gosigaste finaste exemplar jag träffat på mycket länge.
Hade lätt kunnat stoppa den här i bakluckan alltså.
Cashatlon var världens gladaste. Näst efter mig kanske.
Jag tror jag har tagit för många ”korrekta” hästbilder i mitt liv. Numera tycker jag bättre om dem ju knäppare, fulare och mer kaosartade de är.
Jag stannade kvar ett tag medan de andra fortsatte hem. Ponnyabstinensen är svår nuförtiden.
När jag kom tillbaka blev Cash knäpp och gick all terminator.
Han hade i alla fall förstått att jag inte uppskattar 55 kg katapulthopp. Istället rullade han tre varv fram till mig. Knäppskalle.
Pluttiknuttisötidötgulligull.
Så grillade vi. Och åt jordgubbar och glass med morfars nyslungade Gotlandshonung. Herregud.
Sen fick det förbaske mig vara nog på idyll, sagohästar och monsterhundar så vi lämnade alltihop i lite stämningsfullt solnedgångsljus.
