26 december, 2009
In
Bravader, Uncategorized
fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig och alldeles, alldeles…?
Min kusin går officersutbildningen på Karlberg. Han och en massa likasinnade, unga, vältränade män växlar mellan att kräla runt i skogen i kamouflagefärger, lyfta hundra kilo skrot, springa flera mil och att klä upp sig i uniform med medaljer och blågula band och stjärnor och jag vet inte vad hälften står för. En gång under utbildningen har kadetterna möjlighet att gå på Vinterbal. Vinterbal på Karlbergs slott i Stockholm.
Det rör sig alltså om ’högtidsdräkt’, champagne, ingående dansträning (vals och Français), fyrverkerier, givakt och fest till fem på morgonen.
Min julklapp från min tjugotreårige kusin är i år så mycket mer än en julklapp. Han bjuder mig på bal på slottet! Bal på slottet, i långklänning och med höga klackar. Jag ska sminkas och friseras och läras dansa vals och fransäs. Jag ska föra mig och uppföra mig och klara av både förfesten dagen innan (= jag behöver två klänningar!), balen och efterfesten. Jag som är så tagen och chockad och nervös och allmänt risig, klumpig och helt fel för såna här evenemang att jag inte ens kan föreställa mig det i fantasin.
Samtidigt som jag är livrädd är jag hänförd över att jag ska få uppleva någonting så sagolikt och enastående. För en överromantiker som jag själv är det här sådant man skriver böcker om utan att själv någonsin få uppleva. Det är alldeles, alldeles för underbart.
(Dessutom kommer det vara 70 andra kadetter där. I uniform. Om jag inte svimmar redan på väg in genom dörren så ska jag äta upp min blogg.)
Åh wow.
rubrik ur ASKUNGEN av WALT DISNEY
25 december, 2009
In
Uncategorized, Verandaliv
alldeles, alldeles
Åh wow.
Det här skulle ha handlat om hur bra Beatles är, men vi sparar det till senare. Just nu är jag i chock, så pass illa däran att jag inte kan skriva om varför. Det är bra chock, även om jag är nervös så det står ut genom öronen. Det är skräckblandad förtjust chock över någonting underbart, fantastiskt, sagolikt.
Ledtrådar: 70 unga män i uniform och det som är ”alldeles, alldeles underbart”. Gissa gärna. Jag återkommer.
Åh wow.
22 december, 2009
In
Uncategorized, Verandaliv
she has fancy clothes and diamond rings
Det bästa med julen är att
o Det alltid är något som doftar, oavsett tid på dygnet. Nybakt vörtbröd 23.53 en måndagkväll!
o Det alltid finns någon form av godis framme där chokladen håller på att stelna eller kolor som väntar på att rullas in i papper, vilka man kan smyga åt sig utan att lämna värre spår än en kladdig tom fläck på brickan, och som i värsta fall kan beskyllas varit ’misslyckade’.
o Om man har tid är det ett utmärkt tillfälle att låta kreativiteten flöda i form av påhittiga klappar, vackra paketeringar, kreativa julkort och fyndiga rim.
o Gemenskapen och allt det där.
Det sämsta med julen är att
o Man är ständigt för mätt.
o Man saknar inspiration, tid och kapital.
o Alltihop i slutändan bara handlar om stress och prestationsångest.
o Gemenskapen blir tillintetgjord när alla är stressade och irritabla.
Nu vågar jag i varje fall påstå att jag är klar med inköpen – och relativt nöjd. Klar med skolan är jag också, och jag överlevde både att opponera och få min egen rapport ifrågasatt. Eftersom vi slutade något tidigare än tänkt mötte jag upp mor min på stan, för att avnjuta ’afternoon tea’ på Vetekatten. Scones med marmelad och sylt och lemon curd och vispad grädde och färskost och muffins med kardemumma eller blåbär och ugnstorkade bullskorpor och kaffe och te i mängder. Det kan vara paradiset.
För att avsluta i fel ände var det minus tolv grader när jag skulle till plugget i förmiddags. Så jag gjorde det: jag tog på mig täckbyxor! För första gången sedan lågstadiet (om ens det?), och i mammas fleecetröja, åkte jag till skolan i täckbyxor. Det var det värt.
rubrik ur CANDY’S ROOM av BRUCE SPRINGSTEEN