emotional weather report

Om man är född i Sverige, och har levt hela sitt liv i Sverige, borde då inte kroppen vara något sånär biologiskt anpassat och framför allt van vid att överleva vintern? Hur kommer det sig att det är samma pina varje år, och att man inte gör annat än att längta och hata och sparka sig genom snödrivorna och svära och undra om inte alltihop försvinner bara man blundar och önskar tillräckligt hårt?


För jag vill, jag vill, jag vill ha smältvatten och nyvaket gräs.

rubrik ur EMOTIONAL WEATHER REPORT av TOM WAITS
3

mina fåtöljer

Jag är ganska bra på att shoppa skor. Särskilt när jag egentligen bara följer med in till stadens reor som ett föga kompetent smakråd och förhoppningsvis något bättre sällskap. Men när man hittar ett par skor för 112 kronor som väcker alter egot (en tjock brittisk gentleman i tweedkostym som tvinnar mustascherna mellan tummen och pekfingret, dricker whisky framför den öppna spisen och diskuterar hästavel och galoppsport i en rökig salong med gobelängklädda väggar och tavlor med jaktmotiv medan han skrockar så han tappar monokeln i knät åt ett skämt som dragits av hans lika omfångsrika kompanjon i fåtöljen bredvid) och får honom att, sin något ofördelaktiga kroppshydda till trots, hoppa upp och ned som en skolflicka på tivoli – då måste de få följa med hem.
De ser faktiskt själva ut som två brittiska fåtöljer och skulle jag så aldrig lyckas matcha dem med någon klädsel kan de alltid stå på en liten piedestal bland alla blommiga teserviser och porslinsdjur i naturlig storlek när jag väl flyttat till Yorkshire.

4

köttindustri på bara bringor

Jag har hört en del olika åsikter om filmen Australia, men ungefär hälften av tittarna verkar tycka den var seg medan den andra hälften grät i slutscenen. Jag tycker rent av den var ganska usel.

Hela kompositionen, filmningen och klippningen verkar cirkulera kring Hugh Jackmans bara bringa, och det är väl för all del trevligt, men övrigt innehåll kunde gärna omarbetats eller slopats helt. Det är så snuskigt klyschigt att jag kommer i sockerkoma och blir gravt överviktig efter en halvtimma, och när man som bäst tror (hoppas) att det är slut har man halva filmen kvar. Gällande Jackman är han ju som mest intressant när han, svettig, skitig och skäggig, rider runt på slätterna och föser kor med en lite vild och häftig och spännande och fräck och nonchalant och oemotståndligt barbarisk utstrålning. Han är rätt lam när han renrakad, välkammad och iförd oklanderligt vit kostym svassar runt i slow motion bland champagneglas och ljuslyktor på societetsfesten och genom sin förblindande blotta uppenbarelse räddar Nicole Kidman från att fatta ett dåligt beslut som skulle kunna främja giganten inom den australiensiska köttindustrin (Gud förbjude!) och bara ge henne några hundratals miljoner tillbaka.
Den lilla pojken har väl sin charm, ”I’M A BROWNIE, MY GRANDFATHER IS BLOODY GUL-APA, I SING YOU TO ME” (okej, jag kanske missuppfattade någonting där, men det är ju typ så han säger), men han lyckas inte ro hem alltihop själv och får inte precis hjälp av de andra. Faramir är alltid fin han också, men han är ju ond så det blir lite paradoxalt.
Okej då, skådisarna är faktiskt fina allihop och sköter sin del bra, men varför i all världen ställer de upp på ett så förutsägbart manus och fick de ingen förvarning om att två tredjedelar av kalaset skulle gälla Jackmans håriga bröst och bottenlösa, farligt mörka och svårt lidelsefulla ögon?

Ge oss en actionfylld porrfilm med en svettig Wolverine istället och låt oss slippa resten.

2

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.